En stor del av fokusen som gravid läggs vid magen och det är ju magen som så att säga avslöjar en gravid kvinna. Många säger att det finns inget vackrare än en gravid kvinna och då är det ju förstås magen de tänker på. Direkt när jag plussade började väntan på magen, kolla spegeln varje dag för att se om man börjat bli lite tjock. Man vill ju så gärna att den ska komma fort så man kan visa upp för hela världen att man är gravid och stolt och kärleksfullt klappa på den. Men på grund av denna berömda gravidsymbol så får man ju värsta pressen på sig, man blir ju redan lite rubbad och nojig som det är men man måste dessutom fundera över magen.

 

En vän till mig hade tydlig gravidkula vecka 16, en annans syntes inte förens runt vecka 20-22. Så vad är normalt då? Det spelar ingen roll vad barnmorskan säger och kunskapen om att det är individuellt, man funderar ändå. Jag är i vecka 17 nu och jag tycker att min mage syns tydligt men i dag fick jag frågan om jag hade gått ner i vikt. Snacka om bakslag, det bekräftar ju bara ens egen osäkerhet gällande denna symbol som visar att man faktiskt ska bli förälder. Och när det gäller en själv så tenderar man ofta att vara mer kritisk än man är mot andra. Varför är det så? Jag har iaf fotat mig själv för att (kritiskt) studera magen om och om igen och den finns där, jag ser den tydligt. Kan jag då bara inte slappna av och njuta och ta det med ro? Nepp sörru, för det finns ju andra som är gravida som ligger några veckor efter mig och som redan har mage. Ännu en anledning att fundera på sin egen mage, inbillar jag mig, har jag bara tränat in en annan hålling så att jag ser gravid ut, ser jag gravid ut överhuvudtaget? Är allt som det ska där inne, varför växer den inte fortare för?? Det är sjukt, men jag lovar er, ni som varit/är gravida känner nog igen er och ni som ännu väntar på att den dagen ska komma. Man bli knäpp när man blir gravid, även om ni inte kommer bli helt besatta av magen så är det något annat, för det finns så mycket att haka upp sig på och fundera över. Men det växer ju för tusan en ny människa i en så då har man väl tillstånd att va lite knäpp och rubbad. Det är hormonerna!!

 

Jag hakade iaf upp mig på viktkommentaren idag som annars borde betraktas som en komplimang men just nu vill jag bara höra att jag börjar bli tjock. Jag ser ju magen och då borde andra också se den, eller är dom bara inte lika medvetna som jag som tänker på den till och från under hela dagen. Är det den typiskt svenska sedan att man inte frågar om någon är gravid i fall att om denne någon bara är lite tjock. Jag vet inte jag nej, jag kommer fortsätta att vänta på att bli tjock men jag gör mitt yttersta för att njuta av tiden också. Första veckorna var inte mycket njutning, det var mer oro för att något skulle gå fel och jag vågade inte vara lycklig och njuta i fall att det skulle bli ett bakslag. Jag är fortfarande inte helt cool, tror aldrig jag någonsin mer kommer bli det eftersom det finns någon annan att oroa sig för nu. Men det är väl bara ett nytt steg i livet. Men lycklig är jag och längtar gör jag. Längtar till rutinultraljudet för då tror jag lite fler orosmoment släpper när man får se de lilla sprattlet där inne och sen när man börjar känna av den blir jag nog ännu lite lugnare.