Nu har vi lite vinter här på ön igen och det är så himla fint, vackert, storslaget. Ja alla synonymer för fint. Det är något magiskt med snö. Jag behöver nödvänndigtvis inte ut och leka i den, de räcker med att titta på den och njuta inne i värmen. Men kolla här liksom! 

 

 

 

Förstååååår ni vilken toppendag det här har varit?!!!! Jag har suttit på en häst, med mitt lasso och sprungit efter en plastkalv bakom en fyrhjuling. Jag har tränat roping igen!!! Halleluja säger jag bara! Det var 8 års sen sist men nu jäklar är jag back on track. Jag har turen att få låna en tränad häst som bor vid ridhuset och får rida honom när jag vill. Fattar ni vilken tur jag har. Och varje söndag är det ropingträning. Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!! Jag är ännu hög på endorfiner. Nu vill jag bara träna, träna, träna, rida, rida, rida. Glaaaaaad!!! 

 

Japp, båda sakerna i rubriken är jag skitkass på. Även fast mina mamma tränat mig väl och jag vet att man måste ha tråkigt för att uppskatta det roliga. 

 

Meeen jag blir så lätt uttråkad och oinspirerad. Det måste liksom finns något att se fram emot hela tiden för mig. Jag bygger hela mina dagar så, hela min tillvaro är uppbyggd av planer och saker jag ska göra. Om två veckor ska jag, på torsdag ska jag det och det, i morgon är det det, det och det och om ca 3 timmar ska jag...

 

Har jag inget planerat blir jag typ stressad och måste komma på något att göra. Det är inte bra när det är tomt i kalendern. Det måste inte vara stora saker som ska hända de räcker med att ett paket på posten kommer, eller att det är fredag (och jag vet att de kommer att hända något kul i helgen eller det är något bra på tv. Ja ni fattar. Bara slappa och göra ingenting eller göra måsten som städa och tvätta på obestämd tid är tortyr. Jag kan slappa om jag vet att det kommer hända något kul efter, har jag inget planerat kan jag inte slappna av. Jag är verkligen ingen som tar dagen som den kommer. 

 

Hur gör ni som är så där harmoniska och vaknar upp till en ny dag och tänker att vi får se vad som händer och käkar frukost som i en kellogsreklam. När jag inte har något att göra så försvinner jag i dagdrömmar eller planer för vad jag ska göra. Jag liksom flyr verkligheten när jag blir uttråkad.

 

Den som dock är väldigt bra på att få mig att vara just precis i nuet är casper för hänger man inte med där så missar man så mycket, det vet ni som har barn. Men då förstår ni hur intensiv man måste vara för att hålla kvar min uppmärksamhet och vilka krav jag har på livet att leverera. Hade jag fått bestämma hade vi ännu inte öppnat julklapparna för dom är ju trevligt att ha kvar och sen fram emot ;) 

 

 

 

Här kommer fortsättningen på deras lovestory och skjut mig va dryg hon är. Va hände med hej, kul att se dig med. Hon är ju inte trevlig någonstans. Luke va fan, skärp dig! 

 

Med 2015 kom en musikperiod för mig och jag typ tänker i låttexter och känner att vissa är så spot on. Ni vet så som man kände inför Bryan Adams låt everything I do (I do it for you) och you'll be in my heart från Tarzan när man gick på högstadiet (ni i min generation vet, kanske främst tjejerna...). Det är så skönt att låta någon annan sätta ord på hur man känner eller få en att komma på att det är ju så jag tänker. Och veta att det är fler än jag som känt och tänkt så. Vi är ju trots allt flockdjur och vill vara med i gemenskapen. 

 

Ibland är det hela låtar som är perfekta och ibland bara en textrad eller refrängen. Men något som är intressant är att mina känslor verkar ligga i tiden eftersom det är så många låtar som belyser just dem. Är det så, är jag så modern eller är det hur jag tolkar texten? Tänker faktiskt inte vara så utelämnande och dela det här men är det något jag har lärt mig sen min kris och panikångest för lite mer än ett år sedan så är det att man får känna preciiiiiis vad man vill. Good or bad, bara man accepterar och vänder till det positiva. Inget är svart eller vitt. Det är väl skönt :)

 

Jag och tydligen många andra tänker iaf att 2015 kommer bli ett ego år. Inte i negativ bemärkelse utan ett år att faktiskt leva för sin egen skull och se till sig själv och må bra och framför allt faktiskt leva, inte bara åka med och titta på. Life happens while you're making plans. Hej kontrollfreaket i mig det kan bli lärorikt det här.

 

 

Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur. Som Pippi Långstrump säger och jag känner med henne. Men jag får väl face the facts och inse att jag har blivit stur ändå. Och så här långt med facit i hand så verkar jag ju klara det bra i själva grunderna men det finns ju ett återkommande frågetecken.

 

Vad ska jag bli när jag bli när jag blir stor? Man klarar sig inte utan ett arbete, alla behöver pengar för att överleva. Men vad tusan ska jag göra för att bli rik då? Har nyss lämnat in ansökan om avslut av studier på högskolan. Själva pluggandet gillar jag, jag älskar ju att lära mig nya saker, en riktigt kunskapssvamp men jobbet i praktiken är inte menat för mig. Jag blir för uttråkad och inget barn behöver en uttråkad förskollärare. Sen tar jag med mig alldeles för mycket känslomässigt bagage från barnen hem. Vissa familjesituationer är inte vackra och att försöka hjälpa ett barn där familjen inte är förstående, det gör ont. Jag vet inte hur jag ska hantera sådant. Sen är jag inte helt nöjd med förutsättningarna och ekonomin förskolan (skolan över lag) har i samhället och att veta att man kan göra mer men är begränsad är inte heller min grej. Alltså lämnar jag plats åt någon som vet hur man hanterar allt det här utan att spendera sin lediga tid arg och frustrerad och som brinner för yrket till 110%.

 

Men nu då, arbetslös är inget välbetalt yrke och gotland är ju inte känt för sin arbetsmarknad.  Plus att varje gång jag ska söka jobb blir jag totalt blockad i skallen och de enda yrken jag kan komma på är brandman, polis, doktor och bonde typ. 

 

Men sen mitt inlägg här om dagen angående tidsresa och bortglömda drömmar så har jag börjat fundera på en av alla mina föredetta jobbdrömmar. Jobba med hästar. Någon som har ett stall som behöver en stall/hästskötare på ca 75%? Där vill jag vara. Det är inte fancy men det är något jag alltid trivts med. 

 

Hur gör jag då? 

 

Att resa i tiden...människan har nog alltid drömt om det och erkänn att det hade varit himmla praktiskt. Jag behöver nödvänndigtvis inte resa till framtiden men att få changsen att resa tillbaka i tiden och uppleva vissa saker igen. Hade det inte varit underbart? Frågan är om man skulle få ändra på saker eller om man bara får uppleva de igen? Man ska ju inte bråka med det förflutna men jag är lite som Pumba i lejonkungen "lägg ditt bakomflutna framför dig" och kan inte sluta tänka tillbaka på vad som hade hänt om, och hur skulle mitt liv se ut om det inte hade hänt.

 

Vissa kanske tycker att det är onödigt att fundera på eftersom man aldrig kommer få veta det men då hade ju en tidsresa vart toppen. Åka tillbaka ta reda på fakta liksom. Fast efterskalven på en liten ändring i dåtiden kan man ju aldrig räkna ut så det hade nog inte vart så bra. Eller inte för alla som är lyckliga och känner att dom är där dom vill vara och har det dom vill ha. Men för vissa andra som kanske gjorde ett dåligt val, var på fel plats vid fel tillfälle och är värda bättre. För dom hade de varit ett guldläge. För allt kan inte vara ödet och förutbestämmt va? 

 

För 10 år sedan spenderade jag all ledig tid i stallet och åren innan dess fans det inte mycket annat än hästar i mitt huvud. Jag hade plander och drömmar om och med hästar och älskade det. Jag hade turen att ha två underbara vänner och få bli en del av deras familj på deras stora gård med massor av hästar och ett stort ridhus. Drömmen för mig som inte hade dom förutsättningarna hemma.

 

När vi var yngre hade vi deras ponnys med i allt vi gjorde. Alla fantastiska fantasiuppdrag vi varit på i skogen med vårat fantastiska team JMF. Vi jagade hästtjuvar och räddade djur, flög fram barbacka i galopp under kraftledningarna och på stubbåkrarna med bara grimma och grimskaft att styra med. Inga bekymmer och dök det upp något moln på himlen så var det inget som en stund i hästhagen eller i björkänget kunde råda bot på. Det var fantastiskt att leva det livet. 

 

Vi blev äldre och JMF hade inte lika många "uppdrag" längre och Garbo och Zeus var utbytta till större hästar men stallet och hästarna var fortfarade the place to be. Jag hade några egna foderhästar under tiden också men förutsättningarna var aldrig rätt så jag stod oftast hästlös hemma och tog min tillflykt hemma hos dom. Där fanns ju allt. Jag har fått så mycket tack vare Jonna och Frida, deras familj och deras liv. Rida, träna, tävla, otaliga tornerspel varje sommar, ansvar och tilltro, cips och cocacola till frukost, sova med hundar i sängen, ligga vaken hela nätterna och prata om allt och sjunga varenda disneysång vi kunde, harry potter-hysteri, vrålsjunga alla countrysånger på kasettbandet i chevan och allt man kan drömma om. 

 

En gård och ett stall som var så varmt, tryggt och välkommnande, ett stall där jag trodde jag skulle spendera så mycket mer tid. Men sommaren 2006 förändrades livet. Johnny blev träffad av blixten och dog under torneamentums vistelse i Mariefred. Dom förlorade sin pappa, Mari sin man och inget blev som förut. Vi hade ju varandra kvar men hela känslan på gården var förändrad, den försvann med den där blixten och ett nytt kapitel av livet startade samtidigt. Blixtar är ju gjorda av energi men den här fungerade nog tvärt om.

 

Idag är gården såld sen några år tillbaka. Jag har sambo, barn och hus och hästar ser jag knappt röken av. I dagsläget rider Mika mer än mig och det är ju jättekul att hästintresset smittat av sig på honom med. Men jag saknar hästlivet så sjukt mycket. Friheten att rida när man vill, sträcka ut i en galopp och bara glömma allt annat och känna vinden i håret och hur ögonen tåras av vinddraget. Det är så skönt med ridning att man måste fokusera och kan släppa alla grubblerier, vara här och nu med hästen. Vara mig själv. Vara med Jonna och Frida men JMF har inte varit återförenade på många år.

 

Jag saknar den Malin jag var då, den som jag är innerst inne. Jag vill kunna vara denna Malin trots att jag är mamma, jag vill ha tid och möjlighet att vara den Malin. Jag är trött på att vara tråkig, oimpulsiv och oinspirerad.

 

Kan jag då inte få möjligheten att göra ett besök, några olika nedslag i dåtiden? Och om jag inte får ändra på vad som hände kan jag väl åtminstone få uppleva några minnen igen, få komma ihåg känslan riktigt ordentligt så jag inte glömmer bort mig själv igen. Hitta glöden och mina hästdrömmar igen, komma ihåg vad jag skulle döpa mina framtida hästar till så att jag kan bli överlycklig när Mika föreslår att vi ska bygga stall och skaffa hästar om något år. Inte svara att jag inte orkar ha hästar för att det är jobbigt och så mycket arbete med. Hallåååå!!!! Malin var är du?!

 

Och då är det väl inte konstigt att man kan undra vad som hade hänt och hur livet hade sett ut om det varit strålande sol den 23:e juli 2006. 

 

 

 

Idag har casper varit sin första dag helt själv på dagis. Trodde jag skulle fulgråta i bilen hem efter jag lämnat honom men de kom inte en enda tår. Förmodligen för jag känner mig så trygg med att han känner sig trygg och det syns så väl på honom.

 

Han hade inte heller pressat fram några tårar och vilan gick galant. Han har aldrig sovit där förut och idag hade han bara kurat ihop sig på madrassen med lammis och tummen i munnen och somnat. Vaknade efter en timme glad och nöjd.

 

När jag kom för att hämta traskade han runt med en häst i ena handen och en traktor i andra. Han visade stolt upp dom för mig sen gick han vidare till dom andra barnen. Ena fröken frågade om han gillar hästar för han hade nämligen hållit ett hårt tag i den hästen hela tiden. Ja vad säger man, min fina kille. 

 

Nu känns det bra iaf och jag har fått ett kvitto på att min taktik att hänga med honom på inskolningen i två veckor var rätt för oss. Lugnt och tryggt är vår melodi. Nu blir det dagis resten av veckan och torsdag fredag får mormor äran att hämta när jag jobbar så de inte blir så långa dagar.

 

Damn va jag lyckades bra med mina tomatplantor! Har redan storslagna planer för nästa år, då kommer de bli ännu bättre. Plantera ut dom lite tidigare och jaga baladskott som en dåre, då blir det perfekt. 

 

 

År 1361 stod ett stort slag mellan gutar och den danske kungen Valdemar Atterdags armé av legosoldater utanför visby ringmur. Men innan dess stod ett eller kanske två slag på landsbygden just här i Mästerby där vi bor. Bönderna kämpade allt vad dom kunde men lyckades inte stoppa dansken som senare lyckades ta sig in i Visby och brandskatta och plundra och gotland lämnades berövat på tusentals liv.

 

Sedan 2006 en vecka varje höst har ett litet tappert gäng arkeologer hållit på att kartlägga och göra utgrävningar på fjälemy där slaget stod och bilden klarnar mer och mer men än är mycket gissningar och antaganden baserat på andra slagfält. Men det är grymt häftigt vad de hittat och vad fynden berättar.

 

I går eftermiddag och i förmiddags var jag med och lekte arkeolog. Det är ju mycket mark som ska dekteras med metalldetektor och varje utslag på järn grävs upp. Mestadels är det spik man får upp men ca var hundrade utslag är något som har koppling till slagen. Pilspetsar, delar av rustningar och hästutrustning, svärdspetsar och kulor. Mycket av fynden är precis lika som de man hittade vid korsbetningen utanför ringmuren (en massgrav med stupade soldater från båda sidorna). Vilket stärker bevisen för att det var här det hände och nu efter 8 års detektivarbete tvivlar nog ingen. 

 

Fatta att det bara några hundra meter från vårat hus har kämpats för livet. Flera hundra miste livet i kampen och nu 653 år senare kan jag stå där på en åker som då var myrmark och gräva upp en pilspets som kan ha inneburit döden för någon. Det är så sjukt stort. Historia är så grymt fascinerande och när man kan vara med och upptäcka den och ta på den så blir det ännu större. Men de går fan inte att förstå ändå. Alla känslor, alla tankar som susat över marken tillsammans med pilar, svärd, spjut och de vapen bönderna hade tillgång till. Grymt. 

 

Hittills tror de sig veta var huvudslaget stod, vilket håll de kom ifrån och vart de flydde och det är ett stort område det handlar om och nu är den här veckans undersökning avslutad men nästa år fortsätter det. Och året efter det tills bilden är klar. Lika spännande som när jag var yngre och väntade på nästa Harry Potter-bok. 

 

 

Vill ni veta mer kan ni kika in på masterby1361 

 

Ja hoppsan kan man säga för här har jag inte skrivit på ett tag. Haft lite mycket annat i huvudet att fokusera på och då har jag svårt att vara kreativ. Gör det jag måste och när casper sover sitter jag lite handlingsförlamad framför tvn. Men man får ha sådan perioder ibland. 

 

Nu är det helg iallafall, fint väder och casper är feberfri. Goda förutsättningar för en bra helg. I morgon blir det höstmarknad på orionskolan. En riktigt fin liten marknad med fokus på ekologiska och närodlade produkter. Förra året besökte vi marknaden under vår permis från barnavdelningen men de är en annan story som ännu inte är berättad här.

 

 

 

Vi har fått ett lekland i Visby. Det första och enda på gotland. Jag och casper har varit där två gånger och jag fattar inte hur vi klarat oss utan ett på den här ön innan. Alla regniga höstdagar när barnen behöver få lite fysiskt stimulans men har tröttnat totalt på att vara ute. För det händer! Barn precis som vi vill inte alltid vara ute och leka även om det är hälsosamt med frisk luft. 

 

Jämför man med leklanden på fastlandet så är det här inte så stort men för vår och caspers del är det alldeles perfekt. Det blir inte för mycket och han kan göra allt med vår hjälp. Han älskar att åka rutschkana och snart kan han åka dom minsta själv och dom största är inte för läskiga eftersom jag åker med. Bollhaven är fascinerande och det är kul att kasta bollar men att ta sig fram i dem är lite besvärligt ännu. "Bollhavet" med stora pilatesbollar och hoppbollar kan han gå omkring i länge och titta, lyfta, känna och nyfiket undersöka alla bollar till han hittar en favorit som han vill ta med sig ut och bära omkring på. 

 

En annan favorit är alla fina djur som står lite här och var. Zebran vill han klappa ofta och tigern och lejonen också. 

 

Nu när vi var där andra gången var det så kul att se att han kände igen sig och sprang direkt till zebran sedan dom stora bollarna och studsmattan. Sen var det full fart över allt. Han blir så stolt och glad när han får klättra själv och klarar av mer och mer så det är riktigt underhållande att leka med honom och se o hälsa känna hans lycka. Riktigt bra motorikträning och problemlösning och jag måste va modig och åka rutschkana som är som ett rör ni vet. 

 

Jag rekommenderar lätt kotteland till andra. Där kan man ha mycket kul. Gott fika finns det också, jag köpte mig en stooor och riktigt smarrig hembakad kanelbulle sist. Bättre än många caféers bullar! 

 

Det finns dock en liten nackdel och det är ljudvolymen när det är många barn och värmen. Man känner sig som efter ett träningspass efter ett besök men det kanske blir bättre när det inte är lika varmt ute längre. Angående ljudnivån skulle lite isolering i taket kanske inte skada.

 

Sen får man ju räkna med att alla päron inte har koll på sina barn så det finns en del slushspeedade ungar som far fram överallt och springer omkull dom mindre eller kastar hoppdjur omkring sig så det träffar andra. Meeenee, dom har väl sjukt kul och är så uppe i sitt lekande så man kan inte riktigt bli bitter över en sådan sak. Det är mer sådant man får acceptera och sen ha koll själv så man kan ligga steget före och avvärja eventuella olyckor. Som tur är är golvet mjukt så ramlar någon omkull är det ingen större fara.

Blir man besviken eller när det halvgoda naturgodiset som jag tillåter mig att äta lite av istället för att gluffa bullar och choklad på kvällen är onyttigare. Lite naturgodis, i mitt fall romrussin (ca 15 stycken) innehåller mer kcal än en kanelbulle. Snarare som två bullar. Kanelbullen är dessutom e-nummerfri och hembakad. 

 

Så går det när man tänker va lite smart och dra ner på sockret. Alltså jag visste ju att naturgodis inte är nyttigt, jag menar torkad frukt är ju jävligt sött även om det är fruktsocker. Men att det var så jävligt som det visade sig vara hade jag ingen aning om. Och socker är ju det som blir fett i kroppen enligt vad jag lärt mig. Så det får väl bli grädde om jag nödvändigtvis måste stoppa i mig något efter kvällsmaten. 

 

Ja, jag har varit inne på äkta vara och läst och man blir lika körd varje gång. Det finns typ inget man kan äta i slutändan. Har en bok som ligger här och väntar på att bli läst också. Ett sötare blod heter den och jag är lite rädd för den. Känns som det kommer bli som efter jag läste Mats-Eric Nilssons böcker. Leva på broccoli i all evighet. 

 

 

Jag försöker maximera goset och lekandet med Casper nu när nedräkningen till inskolning börjat. Jag är då verkligen inte redo. Det här har ju varit min vardag i snart ett och ett halvt år, umgås med min son och nu ska han börja hänga med andra på dagarna. Kan det verkligen stämma. Nä, fler föräldradagar efterlyses när förskolesituationen ser ut som den gör i dag med för stora barngrupper och för få personal. 

 

I morgon ska vi bada med caspers kompis i babysimmets pool, dom har öppet hus med lite uppvärmning inför terminen som snart drar igång. Spännande att bada i pool igen efter alla dagar på stranden i sommar. Undrar vilket han gillar bäst. Fast hittills har det varit kanon bara det är vatten, en liten pöl på marken, en vattenslang, vattenflaska. Bara man kan plaska lite så är det bra. 

 

Morgonmys i soffan är något jag kommer sakna framöver, men som tur är ska han inte gå alla dagar i veckan så lite gos kommer vi hinna med. Det är ju något av det bästa som finns! Blir nästan avis på mig själv när jag ser bilder som denna. Tur jag har morgonen att se fram emot.