Att resa i tiden...människan har nog alltid drömt om det och erkänn att det hade varit himmla praktiskt. Jag behöver nödvänndigtvis inte resa till framtiden men att få changsen att resa tillbaka i tiden och uppleva vissa saker igen. Hade det inte varit underbart? Frågan är om man skulle få ändra på saker eller om man bara får uppleva de igen? Man ska ju inte bråka med det förflutna men jag är lite som Pumba i lejonkungen "lägg ditt bakomflutna framför dig" och kan inte sluta tänka tillbaka på vad som hade hänt om, och hur skulle mitt liv se ut om det inte hade hänt.

 

Vissa kanske tycker att det är onödigt att fundera på eftersom man aldrig kommer få veta det men då hade ju en tidsresa vart toppen. Åka tillbaka ta reda på fakta liksom. Fast efterskalven på en liten ändring i dåtiden kan man ju aldrig räkna ut så det hade nog inte vart så bra. Eller inte för alla som är lyckliga och känner att dom är där dom vill vara och har det dom vill ha. Men för vissa andra som kanske gjorde ett dåligt val, var på fel plats vid fel tillfälle och är värda bättre. För dom hade de varit ett guldläge. För allt kan inte vara ödet och förutbestämmt va? 

 

För 10 år sedan spenderade jag all ledig tid i stallet och åren innan dess fans det inte mycket annat än hästar i mitt huvud. Jag hade plander och drömmar om och med hästar och älskade det. Jag hade turen att ha två underbara vänner och få bli en del av deras familj på deras stora gård med massor av hästar och ett stort ridhus. Drömmen för mig som inte hade dom förutsättningarna hemma.

 

När vi var yngre hade vi deras ponnys med i allt vi gjorde. Alla fantastiska fantasiuppdrag vi varit på i skogen med vårat fantastiska team JMF. Vi jagade hästtjuvar och räddade djur, flög fram barbacka i galopp under kraftledningarna och på stubbåkrarna med bara grimma och grimskaft att styra med. Inga bekymmer och dök det upp något moln på himlen så var det inget som en stund i hästhagen eller i björkänget kunde råda bot på. Det var fantastiskt att leva det livet. 

 

Vi blev äldre och JMF hade inte lika många "uppdrag" längre och Garbo och Zeus var utbytta till större hästar men stallet och hästarna var fortfarade the place to be. Jag hade några egna foderhästar under tiden också men förutsättningarna var aldrig rätt så jag stod oftast hästlös hemma och tog min tillflykt hemma hos dom. Där fanns ju allt. Jag har fått så mycket tack vare Jonna och Frida, deras familj och deras liv. Rida, träna, tävla, otaliga tornerspel varje sommar, ansvar och tilltro, cips och cocacola till frukost, sova med hundar i sängen, ligga vaken hela nätterna och prata om allt och sjunga varenda disneysång vi kunde, harry potter-hysteri, vrålsjunga alla countrysånger på kasettbandet i chevan och allt man kan drömma om. 

 

En gård och ett stall som var så varmt, tryggt och välkommnande, ett stall där jag trodde jag skulle spendera så mycket mer tid. Men sommaren 2006 förändrades livet. Johnny blev träffad av blixten och dog under torneamentums vistelse i Mariefred. Dom förlorade sin pappa, Mari sin man och inget blev som förut. Vi hade ju varandra kvar men hela känslan på gården var förändrad, den försvann med den där blixten och ett nytt kapitel av livet startade samtidigt. Blixtar är ju gjorda av energi men den här fungerade nog tvärt om.

 

Idag är gården såld sen några år tillbaka. Jag har sambo, barn och hus och hästar ser jag knappt röken av. I dagsläget rider Mika mer än mig och det är ju jättekul att hästintresset smittat av sig på honom med. Men jag saknar hästlivet så sjukt mycket. Friheten att rida när man vill, sträcka ut i en galopp och bara glömma allt annat och känna vinden i håret och hur ögonen tåras av vinddraget. Det är så skönt med ridning att man måste fokusera och kan släppa alla grubblerier, vara här och nu med hästen. Vara mig själv. Vara med Jonna och Frida men JMF har inte varit återförenade på många år.

 

Jag saknar den Malin jag var då, den som jag är innerst inne. Jag vill kunna vara denna Malin trots att jag är mamma, jag vill ha tid och möjlighet att vara den Malin. Jag är trött på att vara tråkig, oimpulsiv och oinspirerad.

 

Kan jag då inte få möjligheten att göra ett besök, några olika nedslag i dåtiden? Och om jag inte får ändra på vad som hände kan jag väl åtminstone få uppleva några minnen igen, få komma ihåg känslan riktigt ordentligt så jag inte glömmer bort mig själv igen. Hitta glöden och mina hästdrömmar igen, komma ihåg vad jag skulle döpa mina framtida hästar till så att jag kan bli överlycklig när Mika föreslår att vi ska bygga stall och skaffa hästar om något år. Inte svara att jag inte orkar ha hästar för att det är jobbigt och så mycket arbete med. Hallåååå!!!! Malin var är du?!

 

Och då är det väl inte konstigt att man kan undra vad som hade hänt och hur livet hade sett ut om det varit strålande sol den 23:e juli 2006.