ha tråkigt och lev i nuet
Japp, båda sakerna i rubriken är jag skitkass på. Även fast mina mamma tränat mig väl och jag vet att man måste ha tråkigt för att uppskatta det roliga.
Meeen jag blir så lätt uttråkad och oinspirerad. Det måste liksom finns något att se fram emot hela tiden för mig. Jag bygger hela mina dagar så, hela min tillvaro är uppbyggd av planer och saker jag ska göra. Om två veckor ska jag, på torsdag ska jag det och det, i morgon är det det, det och det och om ca 3 timmar ska jag...
Har jag inget planerat blir jag typ stressad och måste komma på något att göra. Det är inte bra när det är tomt i kalendern. Det måste inte vara stora saker som ska hända de räcker med att ett paket på posten kommer, eller att det är fredag (och jag vet att de kommer att hända något kul i helgen eller det är något bra på tv. Ja ni fattar. Bara slappa och göra ingenting eller göra måsten som städa och tvätta på obestämd tid är tortyr. Jag kan slappa om jag vet att det kommer hända något kul efter, har jag inget planerat kan jag inte slappna av. Jag är verkligen ingen som tar dagen som den kommer.
Hur gör ni som är så där harmoniska och vaknar upp till en ny dag och tänker att vi får se vad som händer och käkar frukost som i en kellogsreklam. När jag inte har något att göra så försvinner jag i dagdrömmar eller planer för vad jag ska göra. Jag liksom flyr verkligheten när jag blir uttråkad.
Den som dock är väldigt bra på att få mig att vara just precis i nuet är casper för hänger man inte med där så missar man så mycket, det vet ni som har barn. Men då förstår ni hur intensiv man måste vara för att hålla kvar min uppmärksamhet och vilka krav jag har på livet att leverera. Hade jag fått bestämma hade vi ännu inte öppnat julklapparna för dom är ju trevligt att ha kvar och sen fram emot ;)
Att vara på väg någonstans!! Det här med att vägen är en del av målet, det appliceras inte på mig.
a little crush
Kvar i musiktemat och jag har heeeelt snöat in på country nu igen, de kommer i perioder det med. Väldigt glad att jag kan lyssna på det igen för det var ca två år då jag inte kunde höra en enda hel countrylåt utan att börja gråta. Jag tror ni är många som vet varför. Just nu har jag en crush på Luke Bryan. Oh my säger jag bara, jag tror jag måste åka till Nashville, gå på konsert och stå och och le lite fånigt generat och sen kan jag dö lycklig.
Tack vare Spotifys radiofunktion som vi hittade varandra han och jag. Såklart det är ömsesidigt, syns på honom att han är en sådan kille som bryr sig om sina fans.
Den här går på repeat just nu. Och kom ihåg, jag såg honom först! Min! Men jag stör mig som fan på drygtjejen i videon. Varför så hemligt för, näää vad ser han hos henne. Pick me pick me //hälsningar Malin 14 år.
Här kommer fortsättningen på deras lovestory och skjut mig va dryg hon är. Va hände med hej, kul att se dig med. Hon är ju inte trevlig någonstans. Luke va fan, skärp dig!
live a life you will remember
Med 2015 kom en musikperiod för mig och jag typ tänker i låttexter och känner att vissa är så spot on. Ni vet så som man kände inför Bryan Adams låt everything I do (I do it for you) och you'll be in my heart från Tarzan när man gick på högstadiet (ni i min generation vet, kanske främst tjejerna...). Det är så skönt att låta någon annan sätta ord på hur man känner eller få en att komma på att det är ju så jag tänker. Och veta att det är fler än jag som känt och tänkt så. Vi är ju trots allt flockdjur och vill vara med i gemenskapen.
Ibland är det hela låtar som är perfekta och ibland bara en textrad eller refrängen. Men något som är intressant är att mina känslor verkar ligga i tiden eftersom det är så många låtar som belyser just dem. Är det så, är jag så modern eller är det hur jag tolkar texten? Tänker faktiskt inte vara så utelämnande och dela det här men är det något jag har lärt mig sen min kris och panikångest för lite mer än ett år sedan så är det att man får känna preciiiiiis vad man vill. Good or bad, bara man accepterar och vänder till det positiva. Inget är svart eller vitt. Det är väl skönt :)
Jag och tydligen många andra tänker iaf att 2015 kommer bli ett ego år. Inte i negativ bemärkelse utan ett år att faktiskt leva för sin egen skull och se till sig själv och må bra och framför allt faktiskt leva, inte bara åka med och titta på. Life happens while you're making plans. Hej kontrollfreaket i mig det kan bli lärorikt det här.
Once upon a younger year
When all our shadows disappeared
The animals inside came out to play
went face to face with all our fears
Learned our lessons through the tears
Made memories we knew would never fade
One day my father—he told me,
"Son, don't let it slip away."
He took me in his arms, I heard him say,
"When you get older
Your wild heart will live for younger days
Think of me if ever you're afraid."
He said, "One day you'll leave this world behind
So live a life you will remember."
My father told me when I was just a child
These are the nights that never die
My father told me.
When all our shadows disappeared
The animals inside came out to play
went face to face with all our fears
Learned our lessons through the tears
Made memories we knew would never fade
One day my father—he told me,
"Son, don't let it slip away."
He took me in his arms, I heard him say,
"When you get older
Your wild heart will live for younger days
Think of me if ever you're afraid."
He said, "One day you'll leave this world behind
So live a life you will remember."
My father told me when I was just a child
These are the nights that never die
My father told me.
Timetravel to heal
Att resa i tiden...människan har nog alltid drömt om det och erkänn att det hade varit himmla praktiskt. Jag behöver nödvänndigtvis inte resa till framtiden men att få changsen att resa tillbaka i tiden och uppleva vissa saker igen. Hade det inte varit underbart? Frågan är om man skulle få ändra på saker eller om man bara får uppleva de igen? Man ska ju inte bråka med det förflutna men jag är lite som Pumba i lejonkungen "lägg ditt bakomflutna framför dig" och kan inte sluta tänka tillbaka på vad som hade hänt om, och hur skulle mitt liv se ut om det inte hade hänt.
Vissa kanske tycker att det är onödigt att fundera på eftersom man aldrig kommer få veta det men då hade ju en tidsresa vart toppen. Åka tillbaka ta reda på fakta liksom. Fast efterskalven på en liten ändring i dåtiden kan man ju aldrig räkna ut så det hade nog inte vart så bra. Eller inte för alla som är lyckliga och känner att dom är där dom vill vara och har det dom vill ha. Men för vissa andra som kanske gjorde ett dåligt val, var på fel plats vid fel tillfälle och är värda bättre. För dom hade de varit ett guldläge. För allt kan inte vara ödet och förutbestämmt va?
För 10 år sedan spenderade jag all ledig tid i stallet och åren innan dess fans det inte mycket annat än hästar i mitt huvud. Jag hade plander och drömmar om och med hästar och älskade det. Jag hade turen att ha två underbara vänner och få bli en del av deras familj på deras stora gård med massor av hästar och ett stort ridhus. Drömmen för mig som inte hade dom förutsättningarna hemma.
När vi var yngre hade vi deras ponnys med i allt vi gjorde. Alla fantastiska fantasiuppdrag vi varit på i skogen med vårat fantastiska team JMF. Vi jagade hästtjuvar och räddade djur, flög fram barbacka i galopp under kraftledningarna och på stubbåkrarna med bara grimma och grimskaft att styra med. Inga bekymmer och dök det upp något moln på himlen så var det inget som en stund i hästhagen eller i björkänget kunde råda bot på. Det var fantastiskt att leva det livet.
Vi blev äldre och JMF hade inte lika många "uppdrag" längre och Garbo och Zeus var utbytta till större hästar men stallet och hästarna var fortfarade the place to be. Jag hade några egna foderhästar under tiden också men förutsättningarna var aldrig rätt så jag stod oftast hästlös hemma och tog min tillflykt hemma hos dom. Där fanns ju allt. Jag har fått så mycket tack vare Jonna och Frida, deras familj och deras liv. Rida, träna, tävla, otaliga tornerspel varje sommar, ansvar och tilltro, cips och cocacola till frukost, sova med hundar i sängen, ligga vaken hela nätterna och prata om allt och sjunga varenda disneysång vi kunde, harry potter-hysteri, vrålsjunga alla countrysånger på kasettbandet i chevan och allt man kan drömma om.
En gård och ett stall som var så varmt, tryggt och välkommnande, ett stall där jag trodde jag skulle spendera så mycket mer tid. Men sommaren 2006 förändrades livet. Johnny blev träffad av blixten och dog under torneamentums vistelse i Mariefred. Dom förlorade sin pappa, Mari sin man och inget blev som förut. Vi hade ju varandra kvar men hela känslan på gården var förändrad, den försvann med den där blixten och ett nytt kapitel av livet startade samtidigt. Blixtar är ju gjorda av energi men den här fungerade nog tvärt om.
Idag är gården såld sen några år tillbaka. Jag har sambo, barn och hus och hästar ser jag knappt röken av. I dagsläget rider Mika mer än mig och det är ju jättekul att hästintresset smittat av sig på honom med. Men jag saknar hästlivet så sjukt mycket. Friheten att rida när man vill, sträcka ut i en galopp och bara glömma allt annat och känna vinden i håret och hur ögonen tåras av vinddraget. Det är så skönt med ridning att man måste fokusera och kan släppa alla grubblerier, vara här och nu med hästen. Vara mig själv. Vara med Jonna och Frida men JMF har inte varit återförenade på många år.
Jag saknar den Malin jag var då, den som jag är innerst inne. Jag vill kunna vara denna Malin trots att jag är mamma, jag vill ha tid och möjlighet att vara den Malin. Jag är trött på att vara tråkig, oimpulsiv och oinspirerad.
Kan jag då inte få möjligheten att göra ett besök, några olika nedslag i dåtiden? Och om jag inte får ändra på vad som hände kan jag väl åtminstone få uppleva några minnen igen, få komma ihåg känslan riktigt ordentligt så jag inte glömmer bort mig själv igen. Hitta glöden och mina hästdrömmar igen, komma ihåg vad jag skulle döpa mina framtida hästar till så att jag kan bli överlycklig när Mika föreslår att vi ska bygga stall och skaffa hästar om något år. Inte svara att jag inte orkar ha hästar för att det är jobbigt och så mycket arbete med. Hallåååå!!!! Malin var är du?!
Och då är det väl inte konstigt att man kan undra vad som hade hänt och hur livet hade sett ut om det varit strålande sol den 23:e juli 2006.
en vikt(ig)-resa
Först och främst vill jag säga det att det känns lite märkligt att lägga ut avklädda bilder på mig själv när det inte är en gravidmage i fokus eller semesterbilder i bikini på en strand. Men sen tänker jag att det är inga sexistiska bilder som anspelar på något. Det är bara vanliga bilder i informativt syfte.
Sen vill jag också påpeka att jag inte vill bidra till någon vikthets och sätta press på andra. Ni kommer förstå det när ni läser.
Jag är förvånad och så grymt imponerad av min egen kropp. Den fixade en graviditet och förlossning galant och sen så har den klarat av amning och gör det ännu. Men det som är den coolaste grejen är det här med vikten.
Jag har aldrig ansett mig själv som tjock, inte pinnsmal, kurvig men inte tjock. Dock så misstänkte jag att jag skulle lägga på mig massa massa kilon när jag blev gravid och det va inget som kändes jobbigt. Det hör ju till. Men där började min kropp förvåna mig. Jag inledde graviditeten med att tappa 5 kg och istället för att människor omkring mig spekulerade i om jag var på smällen så fick jag komplimanger för att jag gått ner i vikt. Just då sög det för jag hade mer än gärna gått upp 5 kg istället så att det syndes att jag va gravid.
På förlossningsdagen väde jag 84 kg vilket var 7 kg mer än när jag blev gravid. Där i mellan hade jag hunnit gå ner till 71 innan det vände. Casper vägde 4 kg när han föddes så när vi åkte hem från BB var jag tillbaka i min startvikt. Ska man se till BMI så var jag överviktig men så kändes det verkligen inte.
Sen kommer då det här coola. Vi skulle kunna kalla det för amningsmetoden. Jag hade ju läst innan att amning gör att man går ner i vikt och tänkte att det är ju en fin bonus i det hela. Men jag hade ingen aning om vilken fetingbonus min kropp skulle ge mig. Eller kanske vad den skulle ta ifrån mig är mer rätt uttryckt. Jag har levt ett klassiskt mammaledighets-liv dom senaste månaderna. Det innebär mycket fika, sena måltider, sockerkickar istället för mat när man inte hinner äta och inte så mycket sömn. Innan vintern promenerade jag ganska mycket och nu försöker jag träna en gång i veckan för att kicka igång lite endorfiner och samla energi. Men mest sitter jag still eller kryper runt på golvet.
I vanliga fall hade den livsstilen kommit med viktuppgång som ett brev på posten. Men amningen har gjort att det blivit tvärt om. Idag väger jag 61kg och jag fattar knappt hur det har gått till. Så lite har jag inte vägt sen gymnasiet typ. Alltså på 10 år! Förstår ni att jag står som en fågelholk (med munnen öppen och gapar) när jag ser mig själv i spegeln. Det är svårt att få perspektiv på hur jag ser ut nu och hur jag har sett ut. Kläderna som jag haft när jag varit som smalast under dom senaste åren ramlar av nu och jag känner mig ändå lika stor/liten eller vad det nu heter.
Detta är alltså inget skryt om hur duktig jag varit utan en hyllning till min kropp och jag vill visa hur fantastiska våra kroppar är. Och nu när min kropp gett mig denna bonus ska jag försöka hålla mig kvar här. Inte för att jag tycker att jag va tjock förut men för att jag faktiskt vet att det är hälsosammare för mig att väga lite mindre.
Sista magbilden, tagen på det beräknade BF-datumet. Sen gick det 2 veckor till.
Idag, samma jag fast lite mindre, Kul att få perspektiv.
8 sanningar - utmaning
Jag har blivit utmanad av Zarah (som nu mer bloggar för finest) att "avslöja" hela 8 sanningar om mig själv. So here we go!
* Jag älskar färgen rosa och jag kan stå för det! På mellanstadiet och en bit in på högstadiet påstod jag att rosa va töntigt och tjejigt och jag ville inte bli klassad som en mesig tjej. Jag var ju värsta cool och hängde i stallet all the time och då har man svart och grått på sig. Nu däremot kan jag gärna vara en tjejig tjej i rosa och svart och hänga i stallet och va värsta cool samtidigt.
* Jag vill (ska) någon gång ha en west highland white terrier som ska heta Aladdin men kallas Al.
* Jag har ett väldigt stort kontrollbehov enligt Mika, enligt mig själv gillar jag bara att ha lite extra koll...det medför iaf att jag inte kan åka karuseller eftersom jag inte kan styra dom själv, jag tycker inte om att åka bil när någon annan kör. Såvida det inte är någon jag känner väl och som jag vet har koll.
* Jag stör mig sjukt mycket på särskrivningar, speciellt på facebook. På skyltar och annat är det mest underhållande.
* Jag har alla 7 böcker om Harry Potter och har även läst alla på engelska och anser att dom är liiite bättre eftersom det är originalspråket. Dock är omslagen snyggare på de svenska böckerna.
* Jag älskar att duscha och bada och kan lätt duscha i en timme (tack för att vattnet ingår i hyran). Badar jag i badkar vill jag har duschhandtaget på samtidigt för det är helt enkelt skönare. Bada i havet och i pool kan jag göra hur länge som helst förutsatt att det är varmt.
* Jag avskyr sushi! Kallt, slemmigt, starkt, sött och allmänt otrevligt är vad det är. Säger som komikern Lasse Lindroth sa, sitta på golvet och käka rutten fisk med tandpetare.
* Jag är väldigt stolt över mitt förarbevis för trängskoter (snöskoter).
Anledningarna är många...
...men här är en. I lördags hade jag och mika 5-års jubileum. 5 år tillsammans har gått riktigt fort men sammtidigt har det hänt mycket på dom åren. De största har ju hänt nu och om någon hade frågat mig för 5 år sen när vi skulle ha barn så hade inte jag svarat rätt iaf. Jag hade föreslagit att de kanske kunde komma på tal när jag fyllt 30 och vi hade bra jobb och en gård med några hästar. Tänkt va lite vi vet om framtiden egentligen. Men nu vill jag ju inget hellre än att vara där vi är. Den där gården och hästarna kan vänta. Jag har en mycket större dröm nu!!
Men iaf, jag och Mika. Vi är så lika på vissa plan och nu efter 5 år känner vi ju varandra hyfsat bra skulle jag vilja påstå. Är det något vi känner väl så är det varandras humor. Härom dagen hade vi den här sms-konversationen som är så spot on. De finns många anledningar att älska Mika och det här är en del.
Dagens citat
Citat från i eftermiddags på gymmet med Vrrrrråååånika.
Jag- Asså min rumpa är verkligen mycket större än din.
Veronika- Skojja du ella?!
Jag och V- Tystnad....Asgarv!!
Jahopp, så kan det va. Men jag hade sekunden innan frågat om det var tungt. Men sjukt kul vart det iaf!
Jag- Asså min rumpa är verkligen mycket större än din.
Veronika- Skojja du ella?!
Jag och V- Tystnad....Asgarv!!
Jahopp, så kan det va. Men jag hade sekunden innan frågat om det var tungt. Men sjukt kul vart det iaf!
Flickan och kråkan
Har snöat in på den här låten totalt den gångna veckan.
Receptet på en bra start
Här är mitt tips på en bra start på dagen, de hänger på vilken inställning man har och vad är då super att påverka humöret med? Jo musik såklart!
I morse lyssnade jag på dessa två låtar och fan vad jag har kännt mig ontop of the world i dag. Jag har mentalt med hjälp av Timbuktu tryckt ner alla och allt som kanske kunde blivit ett hinder och Enrique boostar självförtroendet ordentligt. Så om ni också vill ta del av den känslan så varsågod.
I morse lyssnade jag på dessa två låtar och fan vad jag har kännt mig ontop of the world i dag. Jag har mentalt med hjälp av Timbuktu tryckt ner alla och allt som kanske kunde blivit ett hinder och Enrique boostar självförtroendet ordentligt. Så om ni också vill ta del av den känslan så varsågod.
18, 34, 65 eller?
Ålder, vad är det egentligen, en eller två (i vissa fall tre) siffror som antas beskriva hur vi ska va som människor utifrån vilken ålder vi har. Men jag då, jag är 24 men på en dag så hinner jag känna mig som 18, 34, 65 och förmodligen 24 då. Sammtidigt som de är trevligt att kunna känna sig ung och ansvarslös en stund så känner jag mig väldigt patetiskt när jag senare känner mig som 34, men sen får jag en släng av pensionär och tänker att livet är för kort så man ska göra vad man känner för och inte tänka lika mycket som 34-åringen gör. Hänger ni med? Alltså kan inte åldern vara någon riktlinje för hur man ska uppfatta någon. För hur gammal är jag då när jag hinner igenom hela registret på en dag bara. Vissa dagar smyger det in en trotsig 3-åring i mig oxå, om nu trotsigheten har något med åldern att göra?
Flickan från det blå
Jag har fått en släng av tonårsmalin i dag och tagit upp min stora förälskelse i Jimmy Jansson, han är ju så fiiin (har väl kanske ändrat mig om det nu, men ändå), o så braaaa och låtarna får ju alla hjärtan att smälta. Jag kan verkligen känna alla de förvirrade känslorna jag hade på den tiden nu när jag hör låtarna igen. Och jag kan ännu alla texter utantill, prickfritt!
Först ut, Flickan från det blå (bara titeln är ju underbar) som jag har ett fint och lite roligt hemligt minne till. Det var ganska spännande att vara tonåring =)
Sen kommer den fina Det enda jag vill. Snyft, buhu, bröööööl etc....
Den här då, känner ni igen er kanske. Jag vet.
Min Sång. Älskar refrängen! men den här versionen är inte rättvis...
Först ut, Flickan från det blå (bara titeln är ju underbar) som jag har ett fint och lite roligt hemligt minne till. Det var ganska spännande att vara tonåring =)
Sen kommer den fina Det enda jag vill. Snyft, buhu, bröööööl etc....
Den här då, känner ni igen er kanske. Jag vet.
Min Sång. Älskar refrängen! men den här versionen är inte rättvis...
Me Myself and I
Tänkte att ni skulle få skåda mitt vackra anläte en stund. Klippte mig förra veckan och är ännu inte helt van att se mig själv i det mest luggliknande jag haft på länge. Så det här blir som ett steg i terapin =) Och så får ni skåda ett par av mina glasögon oxå, det är bling bling på dom ^^
Bild 1, Julafton 11. Bild 2, random kväll i soffan. Bild 3 & 4, Fredag 13/1-12.
Ja jag vet att badrumstapeten är gräslig...
Ja jag vet att badrumstapeten är gräslig...
Önskelista
Snaaart är det jul, det innebär julklappar ^^ Jag jobbar varje år på att va den som ger bort den bästa julklappen, den som någon önskat sig mest utan att veta om det. Det krävs lite analyserande och tankeverksamhet men jag lyckas ibland. I år har jag dock inga sådana idéer som känns superrätt men jag är ändå rätt nöjd med de julklappar jag köpt hittills, har ju ännu lite tid kvar att fundera. Själv har jag lite svårt att lista vad jag önskar mig, jag tycker det är roligare när folk har funderat ut något speciellt som dom vill ge mig eller som de tycker passar mig. Det är ju så jag jobbar. Därför är Mikas julklapp alltid den jag måste fundera mest på och det är hans julklapp till mig jag är mest nyfiken på. Men om ni vill ha lite hjälp på traven så har jag gjort en liten inspirationslista...Jag nämner garage1 i den listan och beträffande den affären så kan man gå in och köpa i princip vad som helst till mig, jag är helt såld på den!!
Solemate
Tisdagar är mina ensamhemma kvällar, eller ja Zorro är ju alltid hemma och sötar sig men Mika är på kurs mellan halv sju och ca halv tio. Jag tänker alltid att jag ska plugga men i dag har jag verkligen ingen ork, heldag i skolan med uppspel av dilemman och följande disskusioner tar musten ur en. Men alla var så duktiga och ingen hade samma dilemma så det var mycket problemlösande. Hjärngympa deluxe.
Nu väntar jag på att klockan ska bli nio så jag kan gotta mig i dramatiken i värsta pojkvänsakademien och känna mig lite skrytsamt lyckligt i jämförelse med dem. Det syns väl på bilderna va ^^
Nu väntar jag på att klockan ska bli nio så jag kan gotta mig i dramatiken i värsta pojkvänsakademien och känna mig lite skrytsamt lyckligt i jämförelse med dem. Det syns väl på bilderna va ^^
Välkommen
Hej och Välkommen
Tänkte vi kunde starta med lite snabbfakta om mig så har vi det avklarat sen.
Namn: Malin
Ålder: 23
Bor: Visby
Civilstånd: Sambo
Sysselsättning: Pluggar till förskollärare på Högskolan Gotland
Fritidssysselsättning: Plugga....fika, rida, promenera (när lusten faller på)...
Gillar: Mat, sötsaker, saltsaker, djur (helst med päls), bra filmer, bra musik, inredning, sovmorgon, snygga kläder, min I-phone, sambon, livet, drömma....m.m.
Gillar inte: Att ha fel, att göra fel, energitjuvar, pölsa, levergryta, skor som läcker in, diska, att studielitteratur är så svinigt dyrt, att ha ont....m.m.
Så, det var det. Nu har ni lite koll och man kan väl säga att jag är ganska så svensson men det kan ju va kul att läsa om en vanlig människa också och inte bara svinrika, blonderade 19-åringar i sthlm. Nej, jag är inte avundsjuk, inte vad jag tänker erkänna iaf =) Men visst finns det en viss faschination för dem hos mig, kan inte låta bli att läsa. Men jag är inte så avundsjuk egentligen, för jag vill inte flytta från Gotland, jag passar inte som blondin, jag skulle inte orka skriva en bok, jag skulle inte palla alla elaka kommentarer och jag skulle ju gå under av allt festande. Men jag hade kunnat tänka mig att gå på trevliga event, få sponsor grejer hem till dörren, ha folk som ser upp till mig och så var det ju det där med pengarna. Jag klagar inte på mitt studiebidrag men visst fasen hade det suttit fint med lite mer, det är jag nog inte ensam om att känna.
Hoppas ni vill fortsätta ta del av mig, mina tankar och mitt liv. Jag gillar det iaf !
Tänkte vi kunde starta med lite snabbfakta om mig så har vi det avklarat sen.
Namn: Malin
Ålder: 23
Bor: Visby
Civilstånd: Sambo
Sysselsättning: Pluggar till förskollärare på Högskolan Gotland
Fritidssysselsättning: Plugga....fika, rida, promenera (när lusten faller på)...
Gillar: Mat, sötsaker, saltsaker, djur (helst med päls), bra filmer, bra musik, inredning, sovmorgon, snygga kläder, min I-phone, sambon, livet, drömma....m.m.
Gillar inte: Att ha fel, att göra fel, energitjuvar, pölsa, levergryta, skor som läcker in, diska, att studielitteratur är så svinigt dyrt, att ha ont....m.m.
Så, det var det. Nu har ni lite koll och man kan väl säga att jag är ganska så svensson men det kan ju va kul att läsa om en vanlig människa också och inte bara svinrika, blonderade 19-åringar i sthlm. Nej, jag är inte avundsjuk, inte vad jag tänker erkänna iaf =) Men visst finns det en viss faschination för dem hos mig, kan inte låta bli att läsa. Men jag är inte så avundsjuk egentligen, för jag vill inte flytta från Gotland, jag passar inte som blondin, jag skulle inte orka skriva en bok, jag skulle inte palla alla elaka kommentarer och jag skulle ju gå under av allt festande. Men jag hade kunnat tänka mig att gå på trevliga event, få sponsor grejer hem till dörren, ha folk som ser upp till mig och så var det ju det där med pengarna. Jag klagar inte på mitt studiebidrag men visst fasen hade det suttit fint med lite mer, det är jag nog inte ensam om att känna.
Hoppas ni vill fortsätta ta del av mig, mina tankar och mitt liv. Jag gillar det iaf !
