Fastnade en stund framför tvn och Malu efter tio i förmiddags där hon och hennes tre läkare i panelen pratade om alkohol. 

 

Visste ni att i england föds var tionde barn med alkoholrelaterade missbildningar. Det är skrämmande. Det är två barn i varje förskolegrupp i nuläget. I sverige rekomenderas man att inte dricka alkohol under graviditeten men man får också höra att ett glas vin då och då skadar inte. Anledningen är att dom ännu inte vet hur mycket alkohol ett foster tål men det man vet är. Alkoholen en gravid kvinna dricker går direkt ut i fostrets (BEBISENS) blod och även i fostervattnet som fostret ligger i och även dricker. Bebisars lever är dessutom inte helt utvecklad och kan inte bryta ner alkohol på samma sätt som en vuxen. Tänk på det! 

 

Jag kan stolt säga att jag varit nykter och inte druckit alkohol på ett år och 10 månader nu och det har varit en baggis. Jag saknar det inte! Men det jag däremot kan sakna är umgänget men det kommer väl mer och mer tillbaka ju äldre Casper blir.

 

 

Vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer vad? Det som är rätt för mig är fel för någon annan och vice versa. Det är ta mig tusan inte lätt att va människa med alla val man ska göra. Och alla ska va rätt, rätt för mig, rätt för dig, rätt för miljön och dessutom rätt för barnen i afrika. Ni fattar ju att man kan bli knäpp av mindre. 

 

Jag tycker det är skitsvårt att försöka välja rätt heeeela tiden för de finns så mycket åsikter om allt. Vad ska man äta, hur ska man träna, vad ska man tänka om ditten och datten, vad ska man jobba med, vem ska man leva med, barn eller inte (och hur många och varför) stora glasögonbågar eller inte, färg på strumpbyxorna (camel eller solbrun), vilken müsli ska jag ha i filen (eller yoghurten, eller soyghurten eller havremjölken eller vilken va de nu som va bäst och rätt som inte ger mig cancer eller diabetes eller skövlar regnskog eller har en reklam som inte har ett jämnställt genusperspektiv) and so on and so on. Och va händer om jag väljer fel? Är det tack och godbye för min del då eller kan jag välja om och vad tycker då folk när jag ändrar mig. Visste jag liksom inte vad som va rätt från början som dom måste ha vetat för vad ger dem annars rätten att tycka att jag gjorde/valde fel? 

 

Det är en fin tanke jag har tänkt mycket på senaste tiden, vad ger mig rätten att tycka att någon annan har fel i frågor där det inte finns något universellt allsmäktigt rätt (finns det någonsin det?). Jag kan ju bara utgå från mig själv och vad jag tycker och känner. Och mina åsikter är oftast rätt för mig (tills jag ändrar mig) men det betyder inte att du gjort fel som inte gjort som jag skulle. Även om jag tycker det och gärna vill påpeka det eftersom jag vill att så många som möjligt ska göra mitt rätt. Men du kanske har gjort ditt rätt. Har jag då rätten att bombadera dig med mina rätta åsikter och sen förvänta mig att du säger "jaha nä men då tycker jag som du istället" (Vänder du kappan efter vinden va, vågar du inte stå för va du tycker, skämms på dig). 

 

Och hur många ska man ta hänsyn till i sina val och från hur många perspektiv ska jag se på saken. Är det me, myself and I som kommer i första hand eller är det min familj, chefen eller kanske jorden. För finns inte jorden vad ska då jag med mitt tyckande och tänkande till. Men nu när jorden finns och jag finns här borde inte jag själv vara mitt största ansvar då? Man är sin egen lyckas smed heter det ju, men man får bara smida så länge man smider rätt och inte trampar någon annan på tårna eller är ego och sätter sig själv före någon annan. För de är fel, man ska ju behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jaha, vart går då de gränserna och vems perspektiv ska jag nu göra rätt utifrån. Vill alla bli behandlade som jag eller kan vi kanske prata om det innan. 

 

 

Ja jisses, som sagt det är inte lätt och många val leder till ännu fler och ännu svårare val. Tillexempel sambo, barn och hus, en fin trio som gör att man kan sitta i skiten flera gånger om om man nu råkar göra fel i allt från små till stora beslut. Men jag är inte rädd att göra fel, känner jag mig själv så kan det inte bli allt för fel. Och vad är det som säger att något skulle vara fel, så länge jag väljer utifrån vad som blir bäst för mig och dom jag bryr mig om så borde de vara rätt just då. Sen Casper föddes har jag mer eller mindre satt mig själv åt sidan och lagt all fokus på honom och handlat utiffrån det. Men på senaste tiden har jag funderat på om vi inte kan göra oss båda till lags utan att jag ska kliva åt sidan som person bara för att vara den perfekta mamman i någons ögon som tycker att det är rätt att göra så. Och vet ni vad, det har fungerat, kan de kanske va lite rätt det med då.

 

Idag har jag gjort många val, rätt som blir fel och fel som blir rätt och massor som jag inte ens tänkt på men jag har handlat utifrån mig själv och det gör mig lycklig. I och med det här inlägget har jag fått tänka till lite och fått mer insikt i mig själv så nu i slutet av dagen har allt blivit rätt för mig. 

 

Någon som känner igen sig? 

 

Igår hade jag nypremiär på hästryggen sen casper föddes och idag blev det upp i sadeln igen. Sist jag red var jag gravid vecka 19 och då hade redan musklerna bytt plats och min tyngdpunkt och balans var inte riktigt som den brukade. Men nu när han snart är ett år borde ju allt va som vanligt igen, eller?

 

Jo pyttsan! En stor skillnad är att jag inte har en enda liten muskel kvar i kroppen (förutom hjärtat), de e fan ett under att jag kan stå upp. Jag vet ju att ridning kräver muskler men eftersom jag alltid ridit har dom ju alltid funnits där så jag har inte insett hur sjukt mycket musklerna behövs. Nu är jag liksom på ruta ett igen. Jag kan rida i teorin men min kropp kan inte, den gör inte som jag säger! Ont i röven har jag också! Men de va underbart att rida (åka häst i dålig hållning) igen och med lite jobb så kan jag nog snart rida igen. Ridningen ger ju träning sen är det bara den där andra träningen man ska ha disiplin till. Kan man få de som kosttillskott kanske, några mg disiplin om dagen hade nog vart nyttigt. 

 

Stort tack till Anders och Bea för lån av häst och trevligt sällskap, stallvägg med lä och sol och glass. Vilken toppenpremiär det vart! 

 

Idag blir ju som sagt den här lilla björnen 11 månader och vi har firat lite extra. Vi har badat på hemsebadet med kompisen Ivar som även var vår roommate på BB. Sen efter en tupplur i bilen gungade vi lite i en lekpark och sen passade vi på att snacka lite skit med tant zarah som jobbade på mindre ort idag. Sen hem och käka lite gräs och pilla på annat spännande på marken och nu ikväll har farmor och mormor, morfar och moster varit här och kollat på let`s dance och bjudit på kladdkaka med jordgubbar och grädde. För att toppa det hela har solen lyst hela dagen och jag har hört att den ska fortsätta närvara i helgen. Jag hoppas! Det är en lyx att bo på den här ön dagar som denna. Ja även andra dagar också men ibland blir det mer påtagligt. 

 

 

Nu ska de sovas, natti natt på er.

För att fira Caspers 11-månadersdag tänkte jag bjussa på två 11 månader gamla bilder från förlossnigen (dom enda som togs för sen fanns det ingen tid till sådant). Helt sjukt att det redan gått 11 månder. Känns som att det var nyss sammtidigt som det känns som evigheter sen. Om en ynka månad blir min lilla bebis 1 år vilket borde betyda att jag varit morsa i ett år. De va som fan! Bara att hålla i sig och åka med i denna hiskeliga fart som livet går i. Dags att börja planera kalas kanske.

 

Här kommer bilderna iaf, jag älskar dom. Man kan bli missnöjd med bilder som man försöker se snygg ut på om håret ligger fel eller man får ett lazyeye. Men dom här bilderna är så äkta och känslorna bakom dom är enorma så jag älskar hur jag ser ut för det va så jag såg ut under den viktigaste dagen i mitt liv och det finns fångat på bild. Bilderna från efter förlossningen tänker jag dock bespara er för mer hålögd människa har ni dock aldrig sett (eventuellt tavlan skriet). 

 

Jag är lite nyfiken av mig, och inte så lite heller. Jag älskar facebook eller som jag kallar det spybook (inte spy som i kräks utan spionera). 

 

Nu är det ju bara så att jag börjat bli väldans nyfiken på vilka ni som läser är. Ni är ju en trogen liten skara. Eftersom antalet läsare ligger på nästan samma antal varje inlägg så gissar jag att ni är ett troget gäng som kommer tillbaka. Om ni sen gör det för att ni tycker om att läsa det jag skriver eller om ni bara spionerar (no har feelings, sånt gör jag med) det är inte så big deal. Ni kommer tillbaka iaf. Men vilka är ni då? Vissa vet jag och ibland när jag träffar folk så nämner dom att dom läser min blogg och ger sig till känna. Men alla ni andra då? Er är jag nyfiken på.

 

Så om ni vill får ni väldans gärna lämna ett litet spår eller ledtråd bland kommentarerna och stilla min nyfikenhet. Om ni vill.

Först och främst vill jag säga det att det känns lite märkligt att lägga ut avklädda bilder på mig själv när det inte är en gravidmage i fokus eller semesterbilder i bikini på en strand. Men sen tänker jag att det är inga sexistiska bilder som anspelar på något. Det är bara vanliga bilder i informativt syfte. 

 

Sen vill jag också påpeka att jag inte vill bidra till någon vikthets och sätta press på andra. Ni kommer förstå det när ni läser. 

 

Jag är förvånad och så grymt imponerad av min egen kropp. Den fixade en graviditet och förlossning galant och sen så har den klarat av amning och gör det ännu. Men det som är den coolaste grejen är det här med vikten. 

 

Jag har aldrig ansett mig själv som tjock, inte pinnsmal, kurvig men inte tjock. Dock så misstänkte jag att jag skulle lägga på mig massa massa kilon när jag blev gravid och det va inget som kändes jobbigt. Det hör ju till. Men där började min kropp förvåna mig. Jag inledde graviditeten med att tappa 5 kg och istället för att människor omkring mig spekulerade i om jag var på smällen så fick jag komplimanger för att jag gått ner i vikt. Just då sög det för jag hade mer än gärna gått upp 5 kg istället så att det syndes att jag va gravid. 

 

På förlossningsdagen väde jag 84 kg vilket var 7 kg mer än när jag blev gravid. Där i mellan hade jag hunnit gå ner till 71 innan det vände. Casper vägde 4 kg när han föddes så när vi åkte hem från BB var jag tillbaka i min startvikt. Ska man se till BMI så var jag överviktig men så kändes det verkligen inte. 

 

Sen kommer då det här coola. Vi skulle kunna kalla det för amningsmetoden. Jag hade ju läst innan att amning gör att man går ner i vikt och tänkte att det är ju en fin bonus i det hela. Men jag hade ingen aning om vilken fetingbonus min kropp skulle ge mig. Eller kanske vad den skulle ta ifrån mig är mer rätt uttryckt. Jag har levt ett klassiskt mammaledighets-liv dom senaste månaderna. Det innebär mycket fika, sena måltider, sockerkickar istället för mat när man inte hinner äta och inte så mycket sömn. Innan vintern promenerade jag ganska mycket och nu försöker jag träna en gång i veckan för att kicka igång lite endorfiner och samla energi. Men mest sitter jag still eller kryper runt på golvet. 

 

I vanliga fall hade den livsstilen kommit med viktuppgång som ett brev på posten. Men amningen har gjort att det blivit tvärt om. Idag väger jag 61kg och jag fattar knappt hur det har gått till. Så lite har jag inte vägt sen gymnasiet typ. Alltså på 10 år! Förstår ni att jag står som en fågelholk (med munnen öppen och gapar) när jag ser mig själv i spegeln. Det är svårt att få perspektiv på hur jag ser ut nu och hur jag har sett ut. Kläderna som jag haft när jag varit som smalast under dom senaste åren ramlar av nu och jag känner mig ändå lika stor/liten eller vad det nu heter. 

 

Detta är alltså inget skryt om hur duktig jag varit utan en hyllning till min kropp och jag vill visa hur fantastiska våra kroppar är. Och nu när min kropp gett mig denna bonus ska jag försöka hålla mig kvar här. Inte för att jag tycker att jag va tjock förut men för att jag faktiskt vet att det är hälsosammare för mig att väga lite mindre.