en vikt(ig)-resa

Först och främst vill jag säga det att det känns lite märkligt att lägga ut avklädda bilder på mig själv när det inte är en gravidmage i fokus eller semesterbilder i bikini på en strand. Men sen tänker jag att det är inga sexistiska bilder som anspelar på något. Det är bara vanliga bilder i informativt syfte. 
 
Sen vill jag också påpeka att jag inte vill bidra till någon vikthets och sätta press på andra. Ni kommer förstå det när ni läser. 
 
Jag är förvånad och så grymt imponerad av min egen kropp. Den fixade en graviditet och förlossning galant och sen så har den klarat av amning och gör det ännu. Men det som är den coolaste grejen är det här med vikten. 
 
Jag har aldrig ansett mig själv som tjock, inte pinnsmal, kurvig men inte tjock. Dock så misstänkte jag att jag skulle lägga på mig massa massa kilon när jag blev gravid och det va inget som kändes jobbigt. Det hör ju till. Men där började min kropp förvåna mig. Jag inledde graviditeten med att tappa 5 kg och istället för att människor omkring mig spekulerade i om jag var på smällen så fick jag komplimanger för att jag gått ner i vikt. Just då sög det för jag hade mer än gärna gått upp 5 kg istället så att det syndes att jag va gravid. 
 
På förlossningsdagen väde jag 84 kg vilket var 7 kg mer än när jag blev gravid. Där i mellan hade jag hunnit gå ner till 71 innan det vände. Casper vägde 4 kg när han föddes så när vi åkte hem från BB var jag tillbaka i min startvikt. Ska man se till BMI så var jag överviktig men så kändes det verkligen inte. 
 
Sen kommer då det här coola. Vi skulle kunna kalla det för amningsmetoden. Jag hade ju läst innan att amning gör att man går ner i vikt och tänkte att det är ju en fin bonus i det hela. Men jag hade ingen aning om vilken fetingbonus min kropp skulle ge mig. Eller kanske vad den skulle ta ifrån mig är mer rätt uttryckt. Jag har levt ett klassiskt mammaledighets-liv dom senaste månaderna. Det innebär mycket fika, sena måltider, sockerkickar istället för mat när man inte hinner äta och inte så mycket sömn. Innan vintern promenerade jag ganska mycket och nu försöker jag träna en gång i veckan för att kicka igång lite endorfiner och samla energi. Men mest sitter jag still eller kryper runt på golvet. 
 
I vanliga fall hade den livsstilen kommit med viktuppgång som ett brev på posten. Men amningen har gjort att det blivit tvärt om. Idag väger jag 61kg och jag fattar knappt hur det har gått till. Så lite har jag inte vägt sen gymnasiet typ. Alltså på 10 år! Förstår ni att jag står som en fågelholk (med munnen öppen och gapar) när jag ser mig själv i spegeln. Det är svårt att få perspektiv på hur jag ser ut nu och hur jag har sett ut. Kläderna som jag haft när jag varit som smalast under dom senaste åren ramlar av nu och jag känner mig ändå lika stor/liten eller vad det nu heter. 
 
Detta är alltså inget skryt om hur duktig jag varit utan en hyllning till min kropp och jag vill visa hur fantastiska våra kroppar är. Och nu när min kropp gett mig denna bonus ska jag försöka hålla mig kvar här. Inte för att jag tycker att jag va tjock förut men för att jag faktiskt vet att det är hälsosammare för mig att väga lite mindre. 
 
Sista magbilden, tagen på det beräknade BF-datumet. Sen gick det 2 veckor till.
 
 
Idag, samma jag fast lite mindre, Kul att få perspektiv.

Sjal eller sele?

En fråga jag ställde mig innan men nu vet jag...BÅDA är svaret. Båda är bra men selen är smidigare när man är on the go så att säga. Jag har den alltid med, under vagnen, i bilen. Överallt i fall att han vill va nära för nu är han tung att bära på. Hur tung får vi veta i morgon på BVC, för 10 dagar sedan vägde han 5,8 kg så jag gissar på över 6 kg nu. Selen är iaf bara att knäppa på sig och stoppa i bebisen och sen går de lika fort att komma ur den. Sjalen är mjuk och skön och passar ypperligt när man sitter ner då selen är mycket styvare. Den funkar också bättre om man bara har blöja på bebisen eftersom den är mjukare och inte har några sömmar och hakar som skaver mot huden. Men varmt blir det i båda men i Caspers fall verkar han bara tycka det är mysigt. Jag tycker dock att huvudstödet är bättre i selen när dom inte orkar hålla huvudet uppe själv. Men annars gillar jag båda.
 
 
Ska tillägga också att bärselen vi har är från BabyBjörn och sjalen är en 5,6 meter knytsjal från Minimundus. Har fått låna en ringsjal också men den har jag inte testat ännu.
 

När jag födde barn

Vecka 42+0, söndag den 7:e april 2013 klockan 8.00 skulle vi vara på förlossningen för undersökning och ställningstagande om igångsättning eftersom jag gått 2 veckor över BF. Jag hade planer på att tjata öronen av dem för att bli igångsatt medan Mika var ganska säker på att vi skulle få en tid för att sätta igång mig samma dag. Jag hoppades såklart också på det men eftersom jag mådde bra så hade jag hela tiden en känsla som sa att vi skulle få vänta några dagar till. Natten till söndagen sov jag därför ovanligt bra men frukost var ingenting jag var jättesugen på innan vi åkte ner till sjukhuset. Jag var ju nervös för vad dom skulle säga och hur jag skulle bemöta det och lägga fram min önskan om att få ut bebisen.
 
Väl på förlossningen blev vi omhändertagna av barnmorskan Bodil som först tog en CTG-kurva som såg så fin ut så och jag hade inga värkar registrerade på den. Jahaja, bebis har det alltså bra i magen och min kropp verkar inte ha några planer på att föda barn konstaterar jag och känner övertygelsen om att vi kommer få vänta ännu starkare. Sen var det dags för undersökning och då säger en förvånad Bodil att jag är öppen 4-5 cm. Det är ingen chock för mig eftersom min barnmorska på MVC tyckte det redan för 2 veckor sedan. Men det är ju alltid skönt att få det bekräftat. Sen tar Bodil fram dom ursnygga nät-trosorna och en blöja och säger att jag ska ta på mig det för det kan hända att det kommer lite vatten nu när hon undersökt. Sen säger hon att vi kan gå och ta lite frukost i allrummet så vi får lite energi innan hon ska ta hinnorna om inte vattnet går under tiden. För vi ska ha barn i dag, det har vi förstått va undrar hon också....Jag tror att både jag och Mika såg ut som fågelholkar i ansiktet då.
 
I allrummet satt det 2 par med sina bebisar och mammorna såg lite lätt tilltufsade ut. Den ena satt hopsjunken på en kudde och den andra kunde inte skratta eller hosta. Men dom levde även fast dom nyss fött barn och det var ju en tröst kände jag då. Sen kom det ut en pappa ur ett rum och berättade att deras förlossning allt som allt tagit 42 timmar. Då slöt jag tugga på min macka som redan innan var svår att få ner. Jag hade så svårt att förstå vad jag gjorde där. Dom satt där med nyfödda bebisar och jag med en stor mage men inte en tillstymmelse till värk eller något. Så just då kunde jag lätt varit gravid i några år till för vad som var på gång att hände var för svårt att greppa. Vi sa inte så mycket till varandra där i allrummet, jag tror det var lite mycket att bearbeta i våra huvuden då.
 
Inne på rummet igen hade dom lagt fram lite nålar och grejs och armbandet som man får när man är inskriven och efter en stund kom Bodil och skulle ta hinnorna och sätta dropp. Klockan 10.00 var hinnorna punkterade och en kvart senare började värkarna komma. Droppet som jag varit orolig för eftersom jag inte gillar nålar så mycket gick galant eftersom jag fick emlasalva så de kändes inte ett dugg. Jag fick både vanligt glykosdropp och antibiotika eftersom jag hade något som heter GBS och då är det rutin att man får antibiotika under förlossningen för att det inte ska gå över till bebisen och sätta sig på andningen. Vad jag har förstått. Min barnmorska hade sagt att man får en dos av antibiotikadroppet var 6:e timme under förlossningen och när Bodil satte det och sa att det hade ju varit bra om vi fick i dig iaf 2 doser blev jag lite skraj. Undrar hur lång tid det här kommer ta. 
 
Enligt journalen var värkarna etablerade klockan 11.00 men än så länge pallade jag med dom. Verkligheten kom i kapp lite och jag fick dåligt samvete gentemot katten som var ensam hemma helt ovetande om vad som skulle ske. Det plus lite (mycket) nervositet fick mig att grina lite men tack och lov blev värkarna bara starkare och starkare så katten försvann ur fokus. 11.45 var jag öppen 7cm och klockan 12.07 körde jag igång med lustgas medan jag satt på pilatesbollen och gungade. Jag hade cirka 1-2 minuter mellan värkarna och sitta still gick fan inte. Jag var tvungen att röra mig för att få ut smärtan någonstans. Mika satt bakom och masserade för allt vad han var värd och tryckte in mina höfter eftersom de kändes som att dom skulle gå sönder. Jag svettades som en gris men fick en värmekudde i svanken iaf och gud vad skönt det var. Dock gled den ner lite eftersom jag ännu satt upp på bollen så Mika fick både hålla i den och massera. Vi snackar inte lite mysig lätt massage nu utan det var våldsmassage typ. Han fick trycka som fan för att liksom trycka emot värkarna.
 
Strax efter 12 undersökte dom mig igen och då var jag öppen 8cm och 12.17 satte dom en CTGelektrod i huvudet på bebisen för att ha koll på han. Den undersökning var vidrig. Inte för det dom pysslade med där nere utan för värkarna. Mika stod böjd över mig med händerna in under ryggen på mig och tryckte och jag körde lustgas och försökte allt jag kunde för att ligga still så dom kunde göra sitt jobb utan att jag försvårade det.
 
Efter det blev allt intensivare och jag blundade mig igenom resten känns det som. Jag fortsatte att sitta på bollen en stund och jag kommer ihåg att jag slet av mig den vita särken och barnmorskan satt och fläktade mig med ett sådant där flätat palmblads solskydd som man har i fönstret. Sjukt underbart! Sen blev det på sida i sängen med värmepåsar runt hela magen och ryggen men de gjorde så jävla ont i höfterna (förlossningssängarna är inte speciellt bekväma) så jag fick stå på knä i sängen istället. Ett toabesök lyckades jag klämma in också men i efterhand så hade jag fan hellre kissat i sängen för att försöka hinna från sängen in på toa, göra det man ska och sen tillbaka till sängen och gasen på en minut går inte. Det resulterar i att man sitter på toa och har asont. Sen får man ta en paus i gåstödet på vägen tillbaka till sängen också och då är det ca 2 meter från sängen till toan. Vi det laget hade jag tryck neråt samtidigt som värkarna så jag fick panik. Det gjorde så ont och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Men Bodil pratade och andades med mig sen var jag tillbaka i nuet ganska snabbt. Precis i samma veva var det skiftbyte och barnmorskan Jolita kom och tog över och det var klockan 14.
 
Sen känns det som att resten hände på 10 minuter ungefär. Värkarna gick över till krystvärkar och fy fan vilken kraft det är i dom. Vidrigt. Jag fick ligga på sida igen med benstöd men jag låg mest och sprattlade med den övre benet för när värken avtog var jag tvungen att röra mig för att som jag skrev tidigare få ut smärtan. Hur länge jag låg på sida vet jag inte men sen låg jag på rygg iaf med två andra benstöd som jag använde för att trycka ifrån med. Ungefär här någonstans stängde dom av lustgasen också eftersom jag tydligen använde den lite för mycket men jag hade ju för tusan ont hela tiden. Och man ska faktiskt börja andas gasen precis när värken börjar för att den ska ge bäst effekt och jag hade typ värkar konstant så då måste jag ju andas hela tiden. Jag gjorde misstaget en gång innan att ta gasen för sent och jag vägrade riskera det igen men det slöt ju med att jag inte fick någon gas alls i stället. Eller jo jag fick syrgas som dom sa att jag skulle andas mellan värkarna men jag fattade inte riktigt varför, frisk luft finns väl i rummet.
 
Sen tyckte dom att mina krystvärkar var för korta eftersom jag inte hann ta ett nytt andetag under samma värk så jag fick oxytocindropp  men jag vet inte om det gav någon effekt. Jag tyckte jag hade lika ont hela tiden och mitt största fokus låg på att hinna med att andas mellan att krysta. Sen började dom prata om någon Bengt och att han borde komma. Jag tänkte att är det nu jag ska bli rädd för att något är fel men jag orkade inte. Helt plötsligt stod han jämte mig iaf och sa att dom skulle höja droppet och kanske klippa lite för att göra mer plats men barnmorskan sa att något klipp behövs inte för hon kände att de fanns plats kvar. Att hon kände och tryckte där nere kände inte jag. Kraften i krystvärkarna är för stor för att något annat ska kännas. Plus att det kändes som att bebisen skulle komma ut ur rumpan i stället.
 
Jag trodde ögonen skulle hoppa ur huvudet på mig och att jag skulle svimma av andnöd för det enda jag tyckte dom sa till mig var att jag skulle hålla andan och krysta. Innan hade hon sagt till mig att när jag säger att du ska andas så ska du andas korta snabba pust, ni vet så som dom gör på film. Men jag fick aldrig för tid för det för när jag väl fick andas var det som de första andetaget när man återfår luften efter att ha tappat andan och sen var det bara att krysta igen. Mika upplyste mig senare om att jag var lila i ansiktet under krystvärkarna. Enligt journalen började jag krysta 14.25 och 14.46 var hela bebisen ute. När dom sa att huvudet var ute så hade jag inte känt att det hänt något men när hela han kom ut så fick jag en chock av hur all smärta bara försvann. Tiden gick superlångsamt för både mig och Mika fram tills att första skriket kom även om det bara rörde sig om sekunder och fram tills dess var det enda jag kunde tänka på att jag inte hade ont längre och jag fick andas. Sen fick jag en bebis på bröstet och den var inte lila eller kladdig eller luktade konstigt. Den var bara liten och underbar och jag var fortfarande chockad.
 
Jag är ännu smått chockad och nu när jag skriver det här kan jag inte riktigt förstå att jag faktiskt gjorde det. Att jag tog mig igenom det och att vi nu är en familj och att jag inte är gravid längre. Det är så ofattbart och stort.
 
Sen skulle moderkakan ut men jag hade inte en kraft kvar att ta i med så efter 15 minuter fick vi samarbeta jag och Jolita. Hon tryckte på magen och jag gav allt jag hade och då kom den ut vilket inte kändes ett dugg. Ganska märkligt med tanke på hur stor den var. Vi fick erbjudande om att ta med den hem men vi avböjde. Sen frågade Jolita om jag hade varit vid tandläkaren och fått bedövning någon gång. Vad tusan har tandläkaren med det här att göra funderade jag på men bedövningssprayet som dom sprayar innan dom ska sy är tydligen samma som tandläkaren använder. Tre stygn vart det och det gjorde inte ont även om jag kände när hon drog i tråden. Sen fick jag duscha, eller först svepte jag en kanna jordgubbssaft på vägen till duschen. jag har aldrig varit så matt och slutkörd i kroppen. Jag kunde inte stå upprätt för magmusklerna lös med sin frånvaro. Så i sakta mak tog jag mig in i duschen och satte mig försiktigt ner på pallen och där satt jag i 30 minuter och bara va. Under tiden satt Mika och myste med vår lilla bebis.
 
För att summera så klarade vi av det hela på 4 timmar och 46 minuter från det att hinnorna togs vilket jag är väldigt tacksam för. Epiduralen hann vi inte med för när jag frågade om den var jag redan öppen 8 cm så då är den meningslös. Skrek gjorde jag inte men jag lät mer som något dinosaurieliknande urtidsdjur och det kom helt av sig själv. Jag fick tipset innan att skrika och jag funderade på när ska jag börja med det då men mina läten kom automatiskt som sagt. Grät gjorde jag några gånger också av frustration över smärtan och att sängen var hård. Men jag klarade det, jag födde barn och det gjorde helvetiskt ont men på något märkligt sätt fixar man det. O alla dom sakerna jag varit mest rädd för var ju en piss i nilen faktiskt, droppet kände jag inte, epidural i ryggen blev det ingen och sprack gjorde jag inte något speciellt och de lilla som blev kändes inte när det hände. Det som gjorde ont var helt enkelt värkarna.
 
Till sist vill jag tacka min klippa och trygghet Mika som var underbar och fattade snabbt vad mina morr och tjut betydde och gjorde allt perfekt. Jag är också sjukt tacksam för båda barnmorskorna som gjorde ett toppenjobb och verkligen fick mig att känna mig säker och i goda händer. Underbart med människor som man känner förtroende för direkt. Dom var även jätteduktiga på att säga till Mika att han gjorde ett bra jobb och gav honom beröm så att jag inte behövde tänka på det. Tack!
 
 
 
 
Foto: Zarah-Lou

Bebis

Ja han har kommit nu, söndagen den 7 april klockan 14.46 tittade Casper ut. 54 cm lång och 4025 gram. Just nu är hela världen lite overklig och det är känslor över allt. Det är helt galet hur påverkad man blir av en sådan här resa.
 
Jag ska skriva mer om allt som hänt och givetvis förlossningen. Dels för att jag själv vill bearbeta det för min egen skull genom skrift och få ur mig allt annars blir jag nog knäpp. Men oxå för att jag med mina ord vill beskriva min upplevelse. Tror det kommer bli väldigt ärligt och öppet men jag vet att som gravid kan det vara lärorikt och skönt att läsa om andras upplevelser. Dock är jag inte riktigt redo ännu, vi är ju trots allt bara inne på vår femte dag.
Här är underverket bara några timmar gammal.

Fredag

Jahapp då var det fredag och en ynka dag kvar till BF. Men det kan ju dröja 2 veckor till....that sucks! Men eftersom allt annat under graviditeten har följt mallen för normalt till punkt och pricka så kanske kanske den här bebisen kan bli en av dom 4% som föds på beräknat datum. Man kan ju hoppas! Eller i dag funkar också fint för min del. Planerna för dagen är inte så stora, jag ska hoppas att dom ringer från tele2-butiken oh säger att min nya telefon kommit och så ska jag fika med familjen på stan sen. Tycker nog vi kan klämma in lite barnafödande också, riktigt fredagsmys, hihi.
 
Nu ska jag och min kopp te fortsätta plöja igenom några avsnitt av Pregnant in heels. Fick en länk av en snäll läsare i går där man kan se både säsong 1 och 2 på nätet. Tjoho! och tack än en gång. Här kommer den till er med.
 
http://www.free-tv-video-online.me/internet/pregnant_in_heels/

Pregnant in heels

Jag måste bara tipsa om ett program som jag nyss snubblade över på svt1. Pregnant in heels eller gravid i högklackat tror jag dom kallade det i sin tablå. Det går iaf ut på att Rosie Pope som är designer för gravidkläder och typ rådgivare åt gravida och par som väntar barn hjäper olika par med sina problem. Dock är dom som vill ha hennes hjälp väldigt täta så att säga så deras problem är väl lite av lyxproblem. I det avsnittet som jag ramlade in i var det ett par som ville ha hjälp med hur dom skulle få en flexibel bebis som dom kunde ta med sig på besök på tex vingårdar och annat som dom brukade göra på helgerna och det ville dom absolut inte ändra på för det var ju deras liv. Dom fick sig en utflykt till en vingård tillsammans med Rosie och en sådandär robbot-bebis och sen började dom väl tänka om.... I ett annat avsnitt som jag hittade var det ett par som ville ha hjälp med att hitta den perfekt färgen till sitt andra barns rum. Den första dottern hade rosa så det kunde ju inte den andra ha eftersom rosa nu mer tillhörde den första dottern och ingen annan i huset fick ha den färgen. I samma avsnitt var det även en paranoid brud som ville sätta upp kameror i hela huset så hon kunde hålla koll på att barnskötaren inte snodde något. Inte för att se att allt var bra med bebisen nej... och 64 kameror var inte tillräckligt.
 
Några avsnitt finns på youtube och ett finns på svtplay. Håller ännu på att undersöka vart jag kan hitta fler.

Tröstshoppar

3 dagar kvar till BF och ingen bebis ännu. Det är sååååå tråkigt att vänta! Så jag bara råkade fördriva några minuter på HM's sida vilket resulterade i en liten beställning. Fraktfritt ju =)
 
Jag var bara tvungen att köpa det här påslakansetet till spjälsängen för det var ju så grymt fint och gulligt! Eller hur?
 
Nu ska jag fortsätta vänta.....typ...

Åket

Kom på att ni ännu inte fått se vagnen som vi köpte så här kommer den. Mika organiserade om i källaren häromdagen så då fick den flytta upp i lägenheten så jag passade på att fota den ikväll. Väldigt nöjd med mysfaktorn i den och jag hade gärna tagit en tupplur där i.

För er som inte vet är det en Maxi cosi mura 4 och åkpåsen är från Elodie Details.


Kolhydratuppladdning

Nu står det i de flesta av mina gravid-appar att man ska vila och äta upp sig inför förlossningen. Dom likställer förlossningen med ett maratonlopp och man bränner ca 500 kcal i timmen under en förlossning. Alltså ska man käka mycket kolhydrater. Det har vi deffenetivt lyckats med den här helgen så nu har jag en finfin grund till mitt kolhydratslsger.

I fredags blev det kycklingkebab-rulle till kvällsmat och så lite godis och cola. I går startade vi med marängswisch på ett kalas för att sedan åka vidare till nästa kalas och äta lite cupcakes och kladdkaka. Kvällen avslutade vi hemma i soffan med godis men innan dess råkade vi hamna på O'lareys och där slank det ner både burgare och bananasplit. Självklart cola oxå!

Idag har det bara blivit ett fika för mina föräldrar kom hit med lite mumsigt efter dom hade varit på promenad. Sen så vart det bara så att vi lyckades hamna på O'lareys ikväll med. Pasta och cola vart det för min del men efterrätt fanns det bara inte plats för. Men misströsta inte för här hemma fanns det godis kvar =)

En riktigt lyckad mat-helg har det alltså varit. Det enda nyttiga vi har ätit var väl lunchen som Linn bjöd på idag i Åminne. Typ surdegsbröd, ägg, soppa och jag norpade åt mig några älgköttbullar. Sen satt jag i soffan och gosade med deras hundar och som ni ser på bilden nedan hade jag ingen möjlighet att förflytta mig och göra något annat...bara att gilla läget!


Babyshower

I går var det några fina tjejer i klassen som ordnat en liten bebyshower-fika för mig och magen. Det var jättetrevligt tyckte jag och hoppas att dom som var här också tyckte det. Massa fika blev det iaf och massor över så jag behöver ju inte svälta i dag när jag sitter hemma och pluggar. Kan nog lyckas med en och annan sockerchock =)
 
Pressenter fick vi också, massa fint och gulligt. Böcker, gosedjur och kläder t ex. Vrååånica (Veronica) lyckades pricka rätt med en vagnsmobil med barbapapa som matchar snutten vi köpte i Ullared. Mika är lite såld på barbapapa också så han vart mycket nöjd när han kom hem och fick se sakerna. I molnet är det en spegel, månen prasslar, solen har en bjällra i sig och stjärnan piper när man trycker på den. Så den är inte bara fin att se på utan tänkt att man ska leka och pilla med också. I like!
 

 

Tema hallon!

Idag verkar min dag gå i hallonets tecken. Jag älskar färska hallon! Såg i reklamen att dom hade relativt billiga hallon på ena ica-butiken så jag åkte dit och skaffade mig en förpackning. När jag ändå var där passade jag på att gå in på hälsokosten och köpa hallonbladste. Sen när jag kom till ica maxi vad får jag se då? Jo hallon för 10:- asken! Taget!

Läste att hallon innehåller mycket antioxidanter men även mycket järn. Så det är bara att gluffa i sig. Nyttigt nyttigt. Och hallonbladste köpte jag för att det ska ha en förlossningsförberedande verkan på kroppen. Det är alltså inte så att det sätter i gång några värkar som många tror. Däremot kan de göra värkarna starkare om man redan är inne i värkarbetet men om det funkar vet jag inte. Man ska iaf inte dricka det innan vecka 35 och på förpackningen står det att man inte får dricka det tidigt i graviditeten. Så någon verkan bör det ju ha. Ska ta mig en kopp sen iaf och koffeinfritt är det också så jag riskerar inte att inte kunna sova.


TENS

My new BFF! Jag har fått låna en TENS-apparat av Mikas moster. För alla er som ofta har ont i rygg och nacke gravid eller inte så rekomenderar jag er att testa. Min naprapat brukar använda det på mig varje gång men då med fler elektroder förstås. Den som jag fått låna har bara två så man får flytta runt dom lite till alla ställen som gör ont.

Skönt är det iaf och jag tycker att det hjälper. Vissa tycker det känns läskigt att det är ström som pulserar men det är inget farligt. Det man bör tänka på som preggo är att inte använda TENS de första 12 veckorna och att inte sätta elektroderna på magen. Sen kan man använda TENSen som smärtlindring under förlossningen också. Då vrider man upp på höga frekvenser under värkarna så lurar man hjärnan lite att fokusera på en annan smärta plus att strömmen hjälper en att slappna av i musklerna så man inte spänner sig och gör det hela värre.


Photoshoot

Idag har jag försökt agera modell, tack och lov att magen är i centrum för det är fan inte lätt att se så där harmonisk och ljuv ut som andra gör på sina preggobilder. Jag ser antingen sur ut när jag försöker va neutral eller väldigt fånig ut för att jag försöker hålla mig från skratt åt något som Mika gör. Men några bra bilder lyckades vi nog med.

Fotade gjorde Zarah och de var premiär inom bebismage photoshoot för oss båda så vi testade lite olika idéer. Några bra, några tråkiga. Men det var som sagt svårt!

Nu ska jag softa en stund till innan jag och Mika ska gluffa lite creps på creperiet. Mums!

Bjuder på en bild från dagen oxå, den är lånad från Zarahs blogg.


Vecka 35

Jag tycker det är väldigt irriterande att instagram inte kan acceptera bilder i stående format som man tagit utanför appen. Varför måste dom envisas med att man ska beskära dom så att bara halva kommer med. Töntigt!

Därför kommer bilden som jag tänkte lägga ut på instagram här istället. Magen som den ser ut i kväll. 34 hela veckor gågna så vi är alltså i vecka 35. Helt plötsligt bara! Sjukt!!


Blöhö

Nu börjar jag tröttna på att ha ont i huvudet varje dag. Det så att säga suger. Det plus den konstanta tröttheten gör mig till en zombie typ. Och det är jobbigt på hemstudiedagarna när man ska läsa mycket för mina ögon verkar blivit trötta efter det där synbortfallet för några veckor sedan. Och i skolan blir dom trötta för att det är ljust i klassrummet. Jag älskar annars när det är ordentligt med lyse men just nu är mina ögon väldigt anti. Tillochmed tvn och datorn är jobbigt ljusa. Jag hoppas verkligen att det är gravidrelaterat så det försvinner sen. Mycket av huvudvärken vet jag kommer från rygg och nackmusklerna så på måndag ska jag till Ulla på naprapatcenter och njuta. Fick pressentkort på två behandlingar i födelsedagspressent av Mikas mamma annars brukar jag va för snål...


Just nu

Har jag plats 71 i kön till försäkringskassans kundcenter. Beräknad väntetid var 31 minuter i början och nu har det gått 20 minuter så nu är det ju snart min tur. Jag tycker att allt med föräldrapenning och sgi och hela faderullan är skitsvårt så jag hoppas dom säger något vettigt. Eller först och främst vill jag har rätt blankett att fylla i så jag kan få reda på hur mycket pengar jag får. Och så vill jag bli klok på hur vida det går att få både föräldrapenning och studiebidrag om man pluggar på halvdistans så att jag kan vårda mitt barn samtidigt. Och om man nu får det kommer jag att orka det? och när ska jag gå ner på halvdistans innan BF? För lite ledig vill jag ju vara innan det smäller så att säga. Det är så många beslut och allt handlar typ om pengar. Jäkla pengar!
 
Oj, nu hoppade installationen till bankID igång igen och jag är nera på plats 34 i kön så jag ska fokusera på det igen.

Precious things

Jag har hittat ett perfekt användningsområde för den fina burken jag beställde från HM. Den blev en napp-burk som nu står och väntar på att få dela med sig av sitt innehåll.

De flesta napparna har vi fått i genom olika gratiserbjudanden och det är ju alltid trevligt. Senast i går damp det ner ett brev från Jollyroom i brevlådan innehållandes en napp. Hade ingen aning om att jag skulle få den så det var en trevlig överraskning. Det var en napp helt i silikon från chicco. Roligt att man får olika så man kan testa vad bebis gillar bäst. Hittils har vi avent, MAM och chicco. Men av någon anledning har jag en förkärlek till MAM. Jag gillar deras grejer så vi har köpt nappflaskor av det märket också.

Chicco-nappen skulle iaf vara väldigt skonsam mot munnen och även fungera som skydd ifall att barnet skulle ramla eller råka få ett slag över munnen. Tillskillnad från andra nappar som kan göra extra skada eftersom dom är hårda. Men och andra sidan tycker väl inte jag att barn behöver ha nappen i munnen när dom springer omkring. Fast och ena sidan så händer en olycka så snabbt och barnet behöver inte vara uppe och leka för att de ska råka snubbla. Det kan räcka med att vara på väg till föräldrarnas säng mitt i natten. Who knows? Jag tycker iaf att jag har en bra plan för hur jag vill använda nappen, sen ska vi bara lyckas genomföra den ich hålla fast vid den också och inte bli blödiga och låta ungen ha den där gummiproppen i truten hela tiden =p


Blöj-djungeln

Jag behöver ert kunnande och hjälp! Hur vet man vilken blöja som är bäst? Pampers och libero är ju svindyra men innebär det äve natt dom är bäst? Jag har läst att libero ofta läcker på pojkar, stämmer det enligt er? Läste ett test från testfakt och då läckte den ena när bebisen låg ner och den andra läckte i sittande läge. Jag vill helst ha en blöja som inte läcker alls. Finns det? Och så ska den ha bra uppsugningsförmåga och adas så inte rumpan blir röd och irriterad. Ett överkomligt pris skulle ju också va fint. Har hört både bra och dåligt om huggies och willys blöjor rekomenderad en av Mikas kompisar men en av mina kompisar ratade dom. Det blir man ju inte klokare av ju.
 
Hur gjorde och tänkte ni när ni valde blöjmärke? Det är ju värsta djungeln för en nybörjare.

25+30 hurra hurra

Ursäkta frånvaron men vi firar vår födelsedagasvecka med förkylning och feber. Jag fyllde 25 i tisdag och inledde med lite rethosta i måndagskväll. Sen gick det utför. Jag hostade som en idiot på tisdagkvällen vilket resulterade i konstanta sammandragningar. Jobbigt!  Sen vaknade jag med världens feberfrossa mitt i natten och hela onsdagen låg jag i sängen med en blöt handduk i nyllet och svettades som en gris med 39 graders feber. Ont i hela kroppen och en brännande känsla i hela huvudet och bihålorna. Jag tror jag vet hur Nicholas Cage känner sig i ghostrider när han kör runt på sin mc och brinner konstant. Usch usch! I torsdags var jag lite bättre men då skickade jag vidare den höga febern till Mika och i går på hans 30-årsdag var den han som låg däckad istället. Så vi har firat med alvedon och ipren, halstabletter och coccillana. Värsta brakfesten!
 
Bebisen tycker det är skittråkigt att jag bara ligger still så den protesterar å de vildaste med karatesparkar och välriktade dropkicks mot kissblåsan. Inte det mysigaste jag har upplevt. Men trots att jag mått som sju svåra år var allt bra med karatekid i går på mvc-kontrollen. Magen fortsätter att ligga precis på normalstrecket och värdena var bra. Blodtrycket var lite högre än vanligt men det ansåg hon bero på förkylningen. Jag hade 113 i vilopuls också så vi konstaterade ganska fort att jag inte mådde så bra. Ett kilo minus visade vågen också men de är ju inte så konstigt när jag mest levt på juice, resorb, isglass och vindruvor i 3 dagar. Dock verkar mitt underhudsfett omplacera sig på kroppen nu. Jag måste snart ta av mig min ring och det är inte för att den är för liten. Tvärtom, ja tappar den. Jag har fått ådriga häxfingrar istället för svullna korvfingrar. Min kropp fortsätter verkligen att förvåna mig.
 
 

Vila!

Jag har blivit beordrad att vila och inte stressa. Bara av att bli beordrad att inte stressa så blir jag ju stressad att jag ska stressa utan att märka det. Dessutom har vi tentaskrivning hela kommande vecka, hur kan man inte känna stress då liksom?!
 
Anledningen att jag ska ta det lugnt är att vi fick göra ett besök på förlossningen i tisdags eftermiddag efter att jag tappade synen delvis på vänsterögat. Jag såg inte siffrorna på mobilen och sen försvann folks näsor och mina fingrar när jag höll upp handen framför mig, då ringde jag 1177. Hon som svarade pratade direkt med förlossningen och dom ville ha dit mig direkt. Okej då liksom! Vi kom dit och fick göra CTG och övervaka bebisen rörelser först och när alla 4 barnmorskor/AT-läkare och läkare var nöjda med att bebisen mådde bra var det min tur att bli undersökt. Jag kände mig skitfånig som låg där och tog upp deras tid bara för att jag inte kunde se ordentligt och hade lite dommningar i ansiktet. Jag var ju inte sjuk eller hade ont liksom. Men men, det blidde skiktröntgen och diverse ögonundersökningar och allmänna undersökningar och dom hittade inget farligt. Ingen propp, ingen havandeskapsförgiftning och inget som är farligt för bebisen. Ögonläkaren hittade en förändring i vänsterögat men den har tydligen funnits där länge. Så det dom var överens om var att det nog var stress som triggat igång en spasm i ögat. Sen fick gå hem och vila så att stress inte ska trigga igång något annat. Alla var iaf jättesnälla och insisterade på att jag skulle vara där och allt dom gjorde var nödvändigt. Killarna på röntgen var riktiga komiker och nu har jag fått åka skiktröntgen-maskin också. De va en upplevelse (plus bildbevis på att jag har en hjärna). Jag är glad att jag fick se förlossningen innan det är dags också så att jag kan ha en bild i huvudet av vad som ska hända och hur det ser ut. Vi fick ju vänta lite så då passade jag på att snoka runt i förlossningsrummet och läsa på alla lappar och grejer. Helt sjukt att vi ska va där om ca 10 veckor igen och liksom göra the big thing.
 
Nu ser jag iaf normalt igen efter att allt knark som dom droppade i mina ögon för att kunna undersöka och fota dom. Jag fick skitstora knarkarpupiller och allt blev superljust och suddigt och sen satt effekten i några timmar. Dommningarna är typ borta också, de kommer som en liten våg av surrande i ansiktet ibland men det handlar om typ max 30 sekunder och alltså inget ihållande som i tisdags.
 

Tidigare inlägg