I går fyllde Casper tre hela veckor och i dag var vi på BVC och mätte och vägde. Nu mer är han 57cm lång och väger 5120g. Han har alltså gått upp ett kilo och lite till på 3 veckor. Starkt jobbat! Dessutom har han börjat rulla över på mage när han ligger på sida. Han är ingen liten nyföding längre, helt sjukt vad dom utvecklas fort. Det är verkligen sant som alla säger att tiden går fort så det gäller att ta vara på den och leva i nuet.

 

Vecka 42+0, söndag den 7:e april 2013 klockan 8.00 skulle vi vara på förlossningen för undersökning och ställningstagande om igångsättning eftersom jag gått 2 veckor över BF. Jag hade planer på att tjata öronen av dem för att bli igångsatt medan Mika var ganska säker på att vi skulle få en tid för att sätta igång mig samma dag. Jag hoppades såklart också på det men eftersom jag mådde bra så hade jag hela tiden en känsla som sa att vi skulle få vänta några dagar till. Natten till söndagen sov jag därför ovanligt bra men frukost var ingenting jag var jättesugen på innan vi åkte ner till sjukhuset. Jag var ju nervös för vad dom skulle säga och hur jag skulle bemöta det och lägga fram min önskan om att få ut bebisen.

 

Väl på förlossningen blev vi omhändertagna av barnmorskan Bodil som först tog en CTG-kurva som såg så fin ut så och jag hade inga värkar registrerade på den. Jahaja, bebis har det alltså bra i magen och min kropp verkar inte ha några planer på att föda barn konstaterar jag och känner övertygelsen om att vi kommer få vänta ännu starkare. Sen var det dags för undersökning och då säger en förvånad Bodil att jag är öppen 4-5 cm. Det är ingen chock för mig eftersom min barnmorska på MVC tyckte det redan för 2 veckor sedan. Men det är ju alltid skönt att få det bekräftat. Sen tar Bodil fram dom ursnygga nät-trosorna och en blöja och säger att jag ska ta på mig det för det kan hända att det kommer lite vatten nu när hon undersökt. Sen säger hon att vi kan gå och ta lite frukost i allrummet så vi får lite energi innan hon ska ta hinnorna om inte vattnet går under tiden. För vi ska ha barn i dag, det har vi förstått va undrar hon också....Jag tror att både jag och Mika såg ut som fågelholkar i ansiktet då.

 

I allrummet satt det 2 par med sina bebisar och mammorna såg lite lätt tilltufsade ut. Den ena satt hopsjunken på en kudde och den andra kunde inte skratta eller hosta. Men dom levde även fast dom nyss fött barn och det var ju en tröst kände jag då. Sen kom det ut en pappa ur ett rum och berättade att deras förlossning allt som allt tagit 42 timmar. Då slöt jag tugga på min macka som redan innan var svår att få ner. Jag hade så svårt att förstå vad jag gjorde där. Dom satt där med nyfödda bebisar och jag med en stor mage men inte en tillstymmelse till värk eller något. Så just då kunde jag lätt varit gravid i några år till för vad som var på gång att hände var för svårt att greppa. Vi sa inte så mycket till varandra där i allrummet, jag tror det var lite mycket att bearbeta i våra huvuden då.

 

Inne på rummet igen hade dom lagt fram lite nålar och grejs och armbandet som man får när man är inskriven och efter en stund kom Bodil och skulle ta hinnorna och sätta dropp. Klockan 10.00 var hinnorna punkterade och en kvart senare började värkarna komma. Droppet som jag varit orolig för eftersom jag inte gillar nålar så mycket gick galant eftersom jag fick emlasalva så de kändes inte ett dugg. Jag fick både vanligt glykosdropp och antibiotika eftersom jag hade något som heter GBS och då är det rutin att man får antibiotika under förlossningen för att det inte ska gå över till bebisen och sätta sig på andningen. Vad jag har förstått. Min barnmorska hade sagt att man får en dos av antibiotikadroppet var 6:e timme under förlossningen och när Bodil satte det och sa att det hade ju varit bra om vi fick i dig iaf 2 doser blev jag lite skraj. Undrar hur lång tid det här kommer ta. 

 

Enligt journalen var värkarna etablerade klockan 11.00 men än så länge pallade jag med dom. Verkligheten kom i kapp lite och jag fick dåligt samvete gentemot katten som var ensam hemma helt ovetande om vad som skulle ske. Det plus lite (mycket) nervositet fick mig att grina lite men tack och lov blev värkarna bara starkare och starkare så katten försvann ur fokus. 11.45 var jag öppen 7cm och klockan 12.07 körde jag igång med lustgas medan jag satt på pilatesbollen och gungade. Jag hade cirka 1-2 minuter mellan värkarna och sitta still gick fan inte. Jag var tvungen att röra mig för att få ut smärtan någonstans. Mika satt bakom och masserade för allt vad han var värd och tryckte in mina höfter eftersom de kändes som att dom skulle gå sönder. Jag svettades som en gris men fick en värmekudde i svanken iaf och gud vad skönt det var. Dock gled den ner lite eftersom jag ännu satt upp på bollen så Mika fick både hålla i den och massera. Vi snackar inte lite mysig lätt massage nu utan det var våldsmassage typ. Han fick trycka som fan för att liksom trycka emot värkarna.

 

Strax efter 12 undersökte dom mig igen och då var jag öppen 8cm och 12.17 satte dom en CTGelektrod i huvudet på bebisen för att ha koll på han. Den undersökning var vidrig. Inte för det dom pysslade med där nere utan för värkarna. Mika stod böjd över mig med händerna in under ryggen på mig och tryckte och jag körde lustgas och försökte allt jag kunde för att ligga still så dom kunde göra sitt jobb utan att jag försvårade det.

 

Efter det blev allt intensivare och jag blundade mig igenom resten känns det som. Jag fortsatte att sitta på bollen en stund och jag kommer ihåg att jag slet av mig den vita särken och barnmorskan satt och fläktade mig med ett sådant där flätat palmblads solskydd som man har i fönstret. Sjukt underbart! Sen blev det på sida i sängen med värmepåsar runt hela magen och ryggen men de gjorde så jävla ont i höfterna (förlossningssängarna är inte speciellt bekväma) så jag fick stå på knä i sängen istället. Ett toabesök lyckades jag klämma in också men i efterhand så hade jag fan hellre kissat i sängen för att försöka hinna från sängen in på toa, göra det man ska och sen tillbaka till sängen och gasen på en minut går inte. Det resulterar i att man sitter på toa och har asont. Sen får man ta en paus i gåstödet på vägen tillbaka till sängen också och då är det ca 2 meter från sängen till toan. Vi det laget hade jag tryck neråt samtidigt som värkarna så jag fick panik. Det gjorde så ont och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Men Bodil pratade och andades med mig sen var jag tillbaka i nuet ganska snabbt. Precis i samma veva var det skiftbyte och barnmorskan Jolita kom och tog över och det var klockan 14.

 

Sen känns det som att resten hände på 10 minuter ungefär. Värkarna gick över till krystvärkar och fy fan vilken kraft det är i dom. Vidrigt. Jag fick ligga på sida igen med benstöd men jag låg mest och sprattlade med den övre benet för när värken avtog var jag tvungen att röra mig för att som jag skrev tidigare få ut smärtan. Hur länge jag låg på sida vet jag inte men sen låg jag på rygg iaf med två andra benstöd som jag använde för att trycka ifrån med. Ungefär här någonstans stängde dom av lustgasen också eftersom jag tydligen använde den lite för mycket men jag hade ju för tusan ont hela tiden. Och man ska faktiskt börja andas gasen precis när värken börjar för att den ska ge bäst effekt och jag hade typ värkar konstant så då måste jag ju andas hela tiden. Jag gjorde misstaget en gång innan att ta gasen för sent och jag vägrade riskera det igen men det slöt ju med att jag inte fick någon gas alls i stället. Eller jo jag fick syrgas som dom sa att jag skulle andas mellan värkarna men jag fattade inte riktigt varför, frisk luft finns väl i rummet.

 

Sen tyckte dom att mina krystvärkar var för korta eftersom jag inte hann ta ett nytt andetag under samma värk så jag fick oxytocindropp  men jag vet inte om det gav någon effekt. Jag tyckte jag hade lika ont hela tiden och mitt största fokus låg på att hinna med att andas mellan att krysta. Sen började dom prata om någon Bengt och att han borde komma. Jag tänkte att är det nu jag ska bli rädd för att något är fel men jag orkade inte. Helt plötsligt stod han jämte mig iaf och sa att dom skulle höja droppet och kanske klippa lite för att göra mer plats men barnmorskan sa att något klipp behövs inte för hon kände att de fanns plats kvar. Att hon kände och tryckte där nere kände inte jag. Kraften i krystvärkarna är för stor för att något annat ska kännas. Plus att det kändes som att bebisen skulle komma ut ur rumpan i stället.

 

Jag trodde ögonen skulle hoppa ur huvudet på mig och att jag skulle svimma av andnöd för det enda jag tyckte dom sa till mig var att jag skulle hålla andan och krysta. Innan hade hon sagt till mig att när jag säger att du ska andas så ska du andas korta snabba pust, ni vet så som dom gör på film. Men jag fick aldrig för tid för det för när jag väl fick andas var det som de första andetaget när man återfår luften efter att ha tappat andan och sen var det bara att krysta igen. Mika upplyste mig senare om att jag var lila i ansiktet under krystvärkarna. Enligt journalen började jag krysta 14.25 och 14.46 var hela bebisen ute. När dom sa att huvudet var ute så hade jag inte känt att det hänt något men när hela han kom ut så fick jag en chock av hur all smärta bara försvann. Tiden gick superlångsamt för både mig och Mika fram tills att första skriket kom även om det bara rörde sig om sekunder och fram tills dess var det enda jag kunde tänka på att jag inte hade ont längre och jag fick andas. Sen fick jag en bebis på bröstet och den var inte lila eller kladdig eller luktade konstigt. Den var bara liten och underbar och jag var fortfarande chockad.

 

Jag är ännu smått chockad och nu när jag skriver det här kan jag inte riktigt förstå att jag faktiskt gjorde det. Att jag tog mig igenom det och att vi nu är en familj och att jag inte är gravid längre. Det är så ofattbart och stort.

 

Sen skulle moderkakan ut men jag hade inte en kraft kvar att ta i med så efter 15 minuter fick vi samarbeta jag och Jolita. Hon tryckte på magen och jag gav allt jag hade och då kom den ut vilket inte kändes ett dugg. Ganska märkligt med tanke på hur stor den var. Vi fick erbjudande om att ta med den hem men vi avböjde. Sen frågade Jolita om jag hade varit vid tandläkaren och fått bedövning någon gång. Vad tusan har tandläkaren med det här att göra funderade jag på men bedövningssprayet som dom sprayar innan dom ska sy är tydligen samma som tandläkaren använder. Tre stygn vart det och det gjorde inte ont även om jag kände när hon drog i tråden. Sen fick jag duscha, eller först svepte jag en kanna jordgubbssaft på vägen till duschen. jag har aldrig varit så matt och slutkörd i kroppen. Jag kunde inte stå upprätt för magmusklerna lös med sin frånvaro. Så i sakta mak tog jag mig in i duschen och satte mig försiktigt ner på pallen och där satt jag i 30 minuter och bara va. Under tiden satt Mika och myste med vår lilla bebis.

 

För att summera så klarade vi av det hela på 4 timmar och 46 minuter från det att hinnorna togs vilket jag är väldigt tacksam för. Epiduralen hann vi inte med för när jag frågade om den var jag redan öppen 8 cm så då är den meningslös. Skrek gjorde jag inte men jag lät mer som något dinosaurieliknande urtidsdjur och det kom helt av sig själv. Jag fick tipset innan att skrika och jag funderade på när ska jag börja med det då men mina läten kom automatiskt som sagt. Grät gjorde jag några gånger också av frustration över smärtan och att sängen var hård. Men jag klarade det, jag födde barn och det gjorde helvetiskt ont men på något märkligt sätt fixar man det. O alla dom sakerna jag varit mest rädd för var ju en piss i nilen faktiskt, droppet kände jag inte, epidural i ryggen blev det ingen och sprack gjorde jag inte något speciellt och de lilla som blev kändes inte när det hände. Det som gjorde ont var helt enkelt värkarna.

 

Till sist vill jag tacka min klippa och trygghet Mika som var underbar och fattade snabbt vad mina morr och tjut betydde och gjorde allt perfekt. Jag är också sjukt tacksam för båda barnmorskorna som gjorde ett toppenjobb och verkligen fick mig att känna mig säker och i goda händer. Underbart med människor som man känner förtroende för direkt. Dom var även jätteduktiga på att säga till Mika att han gjorde ett bra jobb och gav honom beröm så att jag inte behövde tänka på det. Tack!

 

 

Ja han har kommit nu, söndagen den 7 april klockan 14.46 tittade Casper ut. 54 cm lång och 4025 gram. Just nu är hela världen lite overklig och det är känslor över allt. Det är helt galet hur påverkad man blir av en sådan här resa.

 

Jag ska skriva mer om allt som hänt och givetvis förlossningen. Dels för att jag själv vill bearbeta det för min egen skull genom skrift och få ur mig allt annars blir jag nog knäpp. Men oxå för att jag med mina ord vill beskriva min upplevelse. Tror det kommer bli väldigt ärligt och öppet men jag vet att som gravid kan det vara lärorikt och skönt att läsa om andras upplevelser. Dock är jag inte riktigt redo ännu, vi är ju trots allt bara inne på vår femte dag.