Vad är rätt och vad är fel och vem bestämmer vad? Det som är rätt för mig är fel för någon annan och vice versa. Det är ta mig tusan inte lätt att va människa med alla val man ska göra. Och alla ska va rätt, rätt för mig, rätt för dig, rätt för miljön och dessutom rätt för barnen i afrika. Ni fattar ju att man kan bli knäpp av mindre. 

 

Jag tycker det är skitsvårt att försöka välja rätt heeeela tiden för de finns så mycket åsikter om allt. Vad ska man äta, hur ska man träna, vad ska man tänka om ditten och datten, vad ska man jobba med, vem ska man leva med, barn eller inte (och hur många och varför) stora glasögonbågar eller inte, färg på strumpbyxorna (camel eller solbrun), vilken müsli ska jag ha i filen (eller yoghurten, eller soyghurten eller havremjölken eller vilken va de nu som va bäst och rätt som inte ger mig cancer eller diabetes eller skövlar regnskog eller har en reklam som inte har ett jämnställt genusperspektiv) and so on and so on. Och va händer om jag väljer fel? Är det tack och godbye för min del då eller kan jag välja om och vad tycker då folk när jag ändrar mig. Visste jag liksom inte vad som va rätt från början som dom måste ha vetat för vad ger dem annars rätten att tycka att jag gjorde/valde fel? 

 

Det är en fin tanke jag har tänkt mycket på senaste tiden, vad ger mig rätten att tycka att någon annan har fel i frågor där det inte finns något universellt allsmäktigt rätt (finns det någonsin det?). Jag kan ju bara utgå från mig själv och vad jag tycker och känner. Och mina åsikter är oftast rätt för mig (tills jag ändrar mig) men det betyder inte att du gjort fel som inte gjort som jag skulle. Även om jag tycker det och gärna vill påpeka det eftersom jag vill att så många som möjligt ska göra mitt rätt. Men du kanske har gjort ditt rätt. Har jag då rätten att bombadera dig med mina rätta åsikter och sen förvänta mig att du säger "jaha nä men då tycker jag som du istället" (Vänder du kappan efter vinden va, vågar du inte stå för va du tycker, skämms på dig). 

 

Och hur många ska man ta hänsyn till i sina val och från hur många perspektiv ska jag se på saken. Är det me, myself and I som kommer i första hand eller är det min familj, chefen eller kanske jorden. För finns inte jorden vad ska då jag med mitt tyckande och tänkande till. Men nu när jorden finns och jag finns här borde inte jag själv vara mitt största ansvar då? Man är sin egen lyckas smed heter det ju, men man får bara smida så länge man smider rätt och inte trampar någon annan på tårna eller är ego och sätter sig själv före någon annan. För de är fel, man ska ju behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jaha, vart går då de gränserna och vems perspektiv ska jag nu göra rätt utifrån. Vill alla bli behandlade som jag eller kan vi kanske prata om det innan. 

 

 

Ja jisses, som sagt det är inte lätt och många val leder till ännu fler och ännu svårare val. Tillexempel sambo, barn och hus, en fin trio som gör att man kan sitta i skiten flera gånger om om man nu råkar göra fel i allt från små till stora beslut. Men jag är inte rädd att göra fel, känner jag mig själv så kan det inte bli allt för fel. Och vad är det som säger att något skulle vara fel, så länge jag väljer utifrån vad som blir bäst för mig och dom jag bryr mig om så borde de vara rätt just då. Sen Casper föddes har jag mer eller mindre satt mig själv åt sidan och lagt all fokus på honom och handlat utiffrån det. Men på senaste tiden har jag funderat på om vi inte kan göra oss båda till lags utan att jag ska kliva åt sidan som person bara för att vara den perfekta mamman i någons ögon som tycker att det är rätt att göra så. Och vet ni vad, det har fungerat, kan de kanske va lite rätt det med då.

 

Idag har jag gjort många val, rätt som blir fel och fel som blir rätt och massor som jag inte ens tänkt på men jag har handlat utifrån mig själv och det gör mig lycklig. I och med det här inlägget har jag fått tänka till lite och fått mer insikt i mig själv så nu i slutet av dagen har allt blivit rätt för mig. 

 

Någon som känner igen sig?