Nu har vi berättat för våra familjer, det vill säga mina föräldrar och min syster och Mikas mamma. Alla är glada så klart och det är så skönt när människor reagerar med känslora. Man får ett så bra kvitto på att glädjen är genuint riktig då. Men hu så nervösa vi var, det är liksom ingen liten grej att berätta och även om vi va säkra på att dom skulle bli glada så var det skitläskigt att berätta det iaf. Ingen av oss kännde att vi kunde säga det rakt ut så vi löste det med pressenter. Min syster fick en liten pryl som det stod världens bästa moster på och den blivande farmorn fick ett hjärta med texten världen bästa farmor. Budskapet går fram och det ända vi behövde göra var att le fånigt. Typ det ända vi var kappabla till just då.

 

Nu ska bara alla andra få veta, när vet jag dock inte. Tar det när det komer ett bra tillfälle. Några vänner till oss vet redan om det. Kan ju inte hålla det hemligt hur länge som helst för nära vänner för man vill ju så gärna berätta.